10. jan, 2020

Den sena kvällen igår ledde till att vi blev lovade sovmorgon idag, med frukost först klockan nio. Således vaknade jag vid sextiden, tog en varm dusch och en promenad i omgivningarna i soluppgången. Lodgen ligger på gränsen till nationalparken och det finns flera lodger liknande vår i området. Inte gick det att vänta på frukosten till nio. När jag gick för att äta frukost vid åttatiden satt redan flera av medresenärerna och åt.

Idag hade vi ett möte inbokat med ledningen för nationalparken kl tio. Vi gick i god tid till parkens huvudingång, en promenad på cirka halvtimmen när man går lugnt och sakta. Där möttes vi av beskedet att vi var på fel plats. Mötet skulle äga rum vid parkens administrativa centrum, som visade sig ligga bara fem minuters promenad från lodgen - rask promenad tillbaka.

Mötet var intressant, även om vissa saker som sades var i stort detsamma som vi hört på mötet den 3 december i Katmandhu. En bärande del i bevarandearbetet är - precis som sades tidigare - samarbetet med "local community and local people". Runt nationalparkerna finns en buffertzon, där människor får bo, odla marken och även ha boskap. Visst händer det att vilda rovdjur tar sig ut ur parken och dödar boskap, men det är väldigt ovanligt. Hittills i år (9 december) har man varit helt förskonad från sådana incidenter. Det har även hänt att människor har dödats. När sådana olyckshändelser inträffar ersätts lokalbefolkningen med fastställda belopp, beroende på vad som skadats eller dödats.

En viktigare sak är att varje turist betalar en avgift på 1500 rupies (ca 150 kr) per dag.Denna avgift går helt tillbaka till byborna och bekostar allt från sjukvård, skola och bostäder. Med det ekonomiska incitamentet för lokalbefolkningen är det lätt att motivera människorna att delta i arbetet med att motverka tjuvjakt. Vid mötet i Katmandhu fick vi höra om olika åtgärder för att motverka tjuvjakt. Man använder bland annat kameraövervakning, drönare och ett starkt engagemang från armén i det arbetet. Antalet tigrar i Nepal har gått från 121 år 2009 till dagens 235, alltså nästan en fördubbling. Även antalet noshörningar har ökat rejält.

Det var intressant att notera att man både centralt och lokalt påpekar vikten av att det råder samsyn på åtgärder, och att beslut som fattas efterlevs på olika organisatoriska nivåer. Vikten av att bevara de hotade djuren förstärks naturligtvis av att turismen är Nepals näst största inkomstkälla.

Efter mötet hade vi nu en kort promenad tillbaka till lodgen för en kort vila och lunch, innan eftermiddagens program med besök i två lokala byar tog vid. Vi kördes med jeep en liten bit och sedan fick vi möjlighet att få en inblick i hur livet ser ut i en nepalesisk by. Ris är basen i matlagningen och vi såg i en byggnad de stora kärl där det torkade riset förvaras. I en av byarna vi besökte bodde större delen av byns invånare i ett stort gemensamt långhus, där de olika familjerna hade egna utrymmen. På väg tillbaka mötte vi en grupp kvinnor som kom från skogen med ved på ryggen. Allt arbete sker i första hand med manuella insatser och förekomsten av maskiner är nära noll. Det kan vara värt att notera att det finns en bra bit över hundra olika etniska grupper med olika språk och i viss mån varierande sedvanor. Vid 2011 års folkräkning noterades att det finns 123 olika lokala språk i Nepal.

På vägen tillbaka fanns det tid att stanna en stund vid en flodstrand och se en del fåglar, vilket vi hoppas få se flera i morgon.

10. jan, 2020

Efter frukost gick vi i morgondimman på "konstrunda" i byn. Här bedrivs ett project, Nepal Art Town Project, där husen smyckas med dekorativa målningar i kulörta färger. Vi såg tigeransikten, blommor, gudar och mera nonfigurativa mönster målade på väggarna. En gata hade ett flertal duvslag byggda på pålar. Duvorna föds upp som föda till olika högtider.

Vi lämnade byn och Tharu Home stay i buss för färd mot Bharatpur. Där väntade vi in bussen från Sauraha med den halva av gruppen som hade gjort vår vandring i motsatt riktning samt det bagage som några av oss hade lämnat. Ungefär kl 10 kom vi iväg och började färden västerut mot Bardia National Park. Trafiken var inledningsvis intensiv men glesnade något när vi kom ut på landsbygden. 

Bussen i sig är värd en egen liten text. Från början var en buss beställd från Katmandhu. Den skulle kört tom till Chitwan, därifrån kört oss till Bardia och sedan tom tillbaka till Katmandhu. Det skulle ha blivit dyrt. En chartrad buss får nämligen inte plocka upp andra passagerare utefter vägen - inte åt något håll. Vår guide Shekar kom då på idén att hyra en egen "linjebuss" i Sauraha, som bara hade oss som passagerare till Bardia. Han hade rätt, men inte skyldighet, att ta upp passagerare utefter vägen. Efter övernattning i Bardia kunde bussen dagen efter köra tillbaka till Sauraha, och nu kunde man hela tiden fylla bussen med passagerare som betalar normalt biljettpris. 

Vi körde över en bergskam och det passade bra att äta lunch på krönet. När vi kom ner på slätten ropade plötsligt Ulf till - Sarus crane. Ute på det vackra gula rapsfältet gick två vuxna sarustranor tillsammans med två ungar. Det blev snabbstopp på bussen och språng ut på vägen tillbaka ett par hundra meter med kamerorna. Sarustranan är världens största trana och kan bli 170 cm hög.

Det blev kväll och det började kurra i magen. Då stannade vi vid en plats där det var en väldig massa bilar. Det hade varit stopp i trafiken flera timmar efter en olycka. Enligt vad vi kunde erfara hade en liten flicka blivit påkörd och dödad av en lastbil. Upprörda människor hade satt eld på lastbilen och chauffören hade sprungit till skogs för att undvika lynchning av den upprörda folkmassan. Exakt hur olyckan hade gått till och vems felet egentligen var är dock oklart. En uppgift var att hon hade suttit på en motorcykel som kördes av hennes far när olyckan skedde.

Trafiken hade nu släppts på och efter det att vi fått lite i magen kunde vi köra vidare. När vi närmade oss målet gick huvudvägen vi körde på rakt igenom en del av Bardia Nationalpark. Vid infarten till parken fick bussen stanna och ta emot ett tidkort. Vid utfarten lämnades tidkortet och kontroll gjordes att man inte hade kört för fort! Den tillåtna tiden medgav en hastighet av högst 40 km/h för att undvika viltolyckor. Det var inte heller tillåtet att stanna för att spana efter vilda djur, utan det fanns ett tidsfönster att hålla sig inom. Det var fascinerande att se alla fordon köra sträckan som säkert var ett par-tre mil lång i sakta mak och inte köra om varandra. Den här regeln hade införts för några år sedan när en tiger hade blivit påkörd och dödad på vägsträckan. I Nepal är man rädd om sina fridlysta rovdjur! Faktum är att straffet för att döda ett fridlyst djur är tre års fängelse, och det gäller även om det sker i en trafikolycka.

Vid halvtiotiden på kvällen var vi framme vid vår lodge i Bardia, Forest Hideaway. Här åt vi en riktig middag innan vi kunde krypa till kojs vid halvtolvtiden.

9. jan, 2020

Väckning 06.00 - Frukost 06.30 - Ryggsäck på 07.30. En dagsvandring ytterligare ligger framför oss. Vi är förvarnade om att vi inledningsvis ska passera en bergsrygg och att det kommer att vara en del uppför. Jag undrar fortfarande när den stigningen kommer. Det var en liten backknäppa på ett hundratal meter i längd, mycket mindre i höjdmeter och det var allt.

Idag var det mycket lugnare tempo. Vi hade tid att stanna och guiderna gjorde små avstickare åt sidorna och spanade efter djur, och vi anmodades att stå stilla och vara tysta. Inledningsvis var det fåglar vi såg och så småningom blev det lunchdags och en stunds vila. Efter lunch hade jag en liten svacka och tyckte att det var segt att komma igång. Det började kännas i axlarna och fötterna kändes också lite annorlunda än normalt. Krafterna kom dock åter och eftermiddagen blev angenäm.

När vi hade gått en stund blev vi åter tillsagda att stanna och knipa käft. Och se, nu hade vi närkontakt med ett par noshörningar. Vi fick smyga fram mot en flodbank, varifrån vi på andra sidan ett smalt vattendrag hade två noshörningar som spatserade i det höga gräset. De försvann efter en kort stund in i gräset, varvid vi fortsatte runt en krök på vattendraget. Där satte vi oss och väntade med förhoppningen att noshörningarna skulle komma åt samma håll och kanske gå ner till vattnet. Det gjorde de inte.

Vi satt ändå kvar en god stund med utsikt mot en lite större vattensamling där ett gäng open-billed stork klev omkring. Efter en stund kom det ner en Hog deer i bortre änden av vattenhålet för att dricka vatten.

Så småningom blev det ändå dags att vandra vidare. Vi kom fram till en plats där vi fick kanothjälp för att ta oss över en lite djupare och mera strid flodarm. Vi hade flera gånger under dagen tagit av oss om fötterna och vadat genom grunda vattendrag. Jag har i princip inget emot att vada - det är tvärtom väldigt skönt att få svalka av fötterna i vatten. Det som är jobbigt är det som kommer efteråt, att få på sig strumpor och skor utan att få med ett stort lass sand ner i skorna med risk för skoskav. Våra guider hade förstås kunskap om detta dilemma också. Med hjälp av en petflaska, som de fyllde med vatten, sköljde de av våra fötter. Bra service!

Efter kanotturen var vi ute ur nationalparken och kom in i bebodda trakter. Det tog oss en knapp timme att komma fram till vårt boende för kommande natt, ett homestay i byn Meghauli. Idag var det fortfarande ljust när vi kom fram, men det var kort tid kvar av dagsljuset, så vi hann inte se mycket av byn. Det blev middag även i kväll och en natt till i dubbelrum tillsammans med Leif, som liksom jag reste ensam.