8. maj, 2019

Den här sista morgonen i Madagaskar fick vi sovmorgon. Frukost först klockan åtta och hämtning för färd till flygplatsen två timmar senare. På väg till flyget var det först en riktig trafikinfarkt och när den väl släppte kunde vi ändå unna oss ett uppehåll vid en marknad. Här fanns allehanda prylar och tingestar, alla tillverkade för att pracka på turister.

Lite tyg inköptes i vanlig ordning av såväl Birgitta som Marie. Det som däremot inte köptes var alla de saker som tillverkats av krokodilskinn eller ormskinn. En del av dessa produkter fotograferade Birgitta i stället. Kanske hamnar de bilderna senare hos WWF eller hos någon annan lämplig opinionsbildare. 

Resten av dagen var helt odramatisk. Flyget till Addis Abbeba gick som planerat och sedan blev det några timmars väntan innan vi steg ombord på planet till Stockholm strax före midnatt. Planet blev några minuter försenat, kanske beroende på den rätt långa väntetiden för att komma igenom säkerhetskontrollen.

Några tankar om läget i landet Madagaskar dyker förstås upp då och då. Det är några saker som sticker ut mest.

Fattigdomen: Jag har inte skrivit någonting om vad vi har sett förutom naturupplevelserna, som ju var anledningen till att vi ville åka till Madagaskar. Naturligtvis kan man inte undgå att se och förstå att fattigdomen är enorm. Varje by som passeras vittnar om stort armod. Många som går barfota i trasiga kläder. Barn som tigger. Handikappade som tigger. Arbetslösa som ber om en slant. Transporter med tung last som sker på kärror med trähjul och som dras av människor. Ett litet snäpp bättre kanske alla oxkärror är, åtminstone för människorna men djuren ser ofta ut att slita alltför ont. Ett sådant här kapitel skulle kunna utvecklas och bli väldigt långt. Jag skulle kunna skriva om standarden på de ”hus” man bor i, den sanitära situationen, tillgången på rent vatten, skolornas standard, den närmast obefintliga sjukvården m.m. Det går inte att låta bli att undra över vad just jag (eller vi alla) skulle kunna göra för att förbättra läget. Kanske kan turism - ekoturism - bidra till att den ekonomiska utvecklingen får ett litet tillskott. Åk gärna hit och titta på lemurer (men köp inga krokodilskinnsväskor). Ät mat på lokala restauranger och lämna dricks i rimlig omfattning. Det finns förstås också internationella hjälporganisationer som tacksamt tar emot bidrag. 

Trafiken och vägarna: Här hemma står det i tidningen om det uppstår ett potthål i en större väg och hålet inte lagas inom något dygn. Här nere är det liksom mera potthål än väg. Genomsnittshastigheten på landets huvudleder ligger under 40 kilometer i timmen. Det går faktiskt inte att beskriva hur dåliga vägarna är. Hemma i Sverige skulle vägarna stängas av och inte ens fotgängare skulle tillåtas gå på dem. Broarna saknar ofta räcken, eftersom dessa har tagits i anspråk till viktigare saker av lokalbefolkningen. Ofta är vägbanan så dålig att det har bildats små förbifarter förbi de värsta ställen vid sidan av vägen, där det är möjligt.

Korruptionen: Vi har inte drabbats direkt av detta. Vi har ju varit här som priviligierade turister med allting bokat och klart i förväg, och det allra mesta har fungerat så som vi har förväntat oss. Alla vi talat med vittnar dock om korruptionen. De olika guider och chaufförer vi talat med har samma budskap - man måste kunna betala för sig. Om du söker läkarvård på något av de offentligt finansierade sjukhusen förväntar sig läkaren en dusör, lärarna i skolan tar gärna emot något extra för att ägna sig åt ditt barn och så vidare. Det finns ett skattesystem och skatteuppbörd i Madagaskar också, men pengarna kommer inte tillbaka till befolkningen i form av offentliga satsningar, utan stannar i stor utsträckning på fel bankkonton.

Mera skulle kunna skrivas, men detta får räcka.

Åk gärna till Madagaskar. Naturen är fin och nationalparkerna är hyfsat välskötta. Maten är fantastiskt god, framförallt ute på landsbygden där allt tillagas av färska råvaror. Människorna är vänliga och tillmötesgående. Madagaskar var tidigare en fransk koloni - väldigt få människor kan engelska, men alla talar franska. Förbered dig dock på att få se mycket armod och elände - men ingenting blir bättre av att vi stannar hemma och stoppar huvudet i sanden och ingenting ser.

7. maj, 2019

Idag bär det av tillbaka till Antananarivo, där vi sover en natt innan flyget hemåt går på tisdag. Först ska vi i alla fall hinna med en vandring i ytterligare en del av den nationalpark som egentligen består av två olika delar. Den sydligare och något mindre delen heter Andasibe, medan den norra delen heter Mantadia. 

Dagen började på bästa tänkbara sätt redan vid frukost. Frukostbordet var dukat utomhus på terrassen till det fina hotellet med utsikt över skogen. När vi sitter där med bullen i ena handen och kaffe/tekoppen i den andra börjar plötsligt en grupp Indri Indri sjunga för oss. De var inte inom synhåll, men koncerten var njutbar ändå.

Vi packade in bagaget i bilen och åkte den korta biten till nationalparkens entré, där guiden tog hand om oss. Det blev en tur på dryga halvmilen i mestadels lugnt tempo, men ett par gånger höjdes tempot när lemurer var i närheten. Idag var vi i en del av parken där det var mera turister, så naturupplevelsen blev annorlunda. Vi kunde större delen av tiden höra andra människor samtala, så det var synintryck som gällde här. Inom det område vi rörde oss har tre grupper av Indri Indri sitt revir. Alla tre grupperna kom vi i kontakt med, även om vi bara hittade hanen till den tredje. Det var tre guider som gemensamt gick runt och letade efter de övriga i gruppen, som man vet sitter i närheten. I den täta vegetationen lyckades de inte hitta de övriga. 

Vi såg ytterligare två arter av lemurerna innan vi återvände till entre’n och bilen. På vägen dit hittade vi en Paradisflugsnappare som kanske fastnade på bild. Det får bli en sak att studera på datorn där hemma.

Det här var sista naturaktiviteten på vår resa. Förhoppningen vi hade när vi åkte iväg var att få se tiotalet olika arter av lemurer, några kameleonter och en del vackra fåglar. Vad gäller lemurer kan vi konstatera att vi har sett flera än 20 olika arter, vilket vi aldrig hade trott skulle vara möjligt. Kameleonter har vi sett i sådant överflöd att vi inte har räkning på dem, och tyvärr inte heller har samma kontroll 

... och där blev jag avbruten, men nu kan jag fortsätta ...

                         på vad de olika arterna heter. Vi får nöja oss med deras smått bisarra utseende. Jag hade nog räknat med att få se flera fåglar, men de är svåra att se i skogen, sitter inte still och dessutom är det inte bästa säsong för fåglar på Madagaskar just nu, enligt våra guider. Till det ovan nämnda har vi sett många geckoödlor, också med egendomliga utseenden. Några grodor, ödlor och ormar har vi också kommit nära. Faktiskt även några fiskar när jag tänker efter. Det var den dagen när vi besökte en fiskeby ute i skärgården vid Nosy Be.

Sammantaget är vi mer än nöjda med naturupplevelserna. Ett par saker vad gäller arrangemangen  kunde ha varit lite bättre, men som sagt, mer an väl godkänt till Evaneos representant i Madagaskar. Sariaka är hennes namn.

6. maj, 2019

Det börjar kanske bli lite tjatigt för er med alla kameleonter och lemurer, men jag lovar, det är inte det minsta tjatigt för oss som är här. Vi bjuds på fantastiska naturupplevelser så gott som varje dag.

Idag började vi med att åka bil en och en halv timme in i regnskogen, på sedvanligt dåliga vägar. Här stred vi ur bilen tillsammans med vår guide och drog in i skogen. Nästan genast kom vi på en grupp med Brown-bellied lemurs (brunbukig lemur). Den gruppen följde vi en stund innan vi fortsatte in i skogen.

Vi var nästan ensamma turister i den här delen av skogen, och det gör att man hör alla ljud så bra, jämfört med att sitta i en bil, som är det vanliga på safari i Afrika. Här i Madagaskar har vi uteslutande upplevt naturen nära och mera direkt, jämfört med bilåkande på Afrikas fastland.

En av dagens höjdpunkter kom när vi hittade en grupp Indri indri. Det är den största av alla lemurarter. Hanen kan väga upp mot tio kilo och bli en meter hög. Honorna blir normalt något mindre, ca. 90 centimeter hög och något kilo lättare. De är monogama och paret håller ihop livsvarigt. De får en unge vartannat år, och ungarna stannar i familjegruppen tills de är nio år. En grupp Indri Indri består alltså normalt av två vuxna och tre ungar i varierande ålder. De lever i revir som bevakas och försvaras. 

För att kommunicera med andra grupper sjunger de. Och som de sjunger! Sök efter Indri Indri på youtube och lyssna. Tänk dig sedan att du står i den tysta regnskogen och tittar på ett par Indri Indri i träden, och plötsligt börjar de sjunga. De har en volym på sången som gör att håret reser sig i nacken. Det skär i öronen och är samtidigt både fantastiskt och nästan otäckt. Ljudet hörs tydligt på ett par kilometers avstånd. Efter någon minut kan man höra en annan grupp svara några kilometer därifrån, för att tala om att allt är bra.

Efter den upplevelsen var det skönt att komma ut till den gropiga vägen där bilen väntade för en kort åktur till en plats där vi, invid ett litet vattenfall, kunde inta vår medhavda picnic-lunch.

I anslutning till nationalparken finns ett litet reservat för lemurer ute på en ö. Lemurer kan inte simma, så de kan inte ta sig därifrån. Faktum är att lemurer inte ens tar sig ner till marken för att dricka. Det räcker med den vätska de får i sig från bladen de äter, och lite daggdroppar på bladen på morgnarna. Här ute på ön håller man tre olika arter, och framför allt två av dem blir väldigt tama. Även om det hela har lite djurparkskaraktär, vilket vi som regel inte tycker om, var det roligt att komma nära dessa charmiga små djur, och hoppas att de ända har en behaglig tillvaro på den ganska stora ytan de har till förfogande.

Sista programpunkten för dagen var ytterligar ett besök i en ”sidopark” till nationalparken. Det besöket var inte så roligt. De har uppfödning av krokodiler, som finns vilt i de flesta sötvattnen i Madagaskar. Dessutom ade man en del fåglar, några ormar, geckoödlor och kameleonter. Det hela var dock mindre välordnat än övriga privata parker vi besökt. Vi gick ett varv runt anläggningen med den engagerade lokala guiden, men kände ändå att det hade varit skönare att koppla av en stund på hotellet och smälta dagens övriga intryck.

Det kunde vi ändå göra så småningom, vid en god middag framför öppna spisen i matsalen, där gårdagens två andra gäster försvunnit, men de var ersatta av två nya.