15 juni: Sightseeing runt Siljan

Idag tog vi det lugnt på morgonen, och lämnade Sollerön fram emot 11-tiden. Vi åkte söderut på Siljans västra strand och gjorde ett kort stopp i Leksand, innan vi åkte kustvägen förbi Tällberg, och så småningom kom fram till Rättvik.

Där hade Birgitta luskat ut att det finns ett tunnbageri, som förärades med ett besök. 

Därmed var Rättvik avklarat och vi vände åter mot söder, nu på ”stora vägen”. Här fanns möjlighet att fylla dagens kulturkvot. Efter en kort körning blev det en avstickare till gården Sångs i Sjugare by, där Erik Axel Karlfeldt höll till. Gården ligger, som så många andra gårdar här, med vacker utsikt i en sluttning ner mot en sjö. Det gick att gå i trädgården och titta, men själva gården var stängd och igenbommad - öppnar väl i nästa vecka...

Vidare körning en kort sträcka tillbaka till Leksand, där butiken Siljanslax fick ett besök av oss. Här inhandlade vi kvällens middag, som blev en ädelostfylld laxfile. Till den köpte vi en liten burk med en hjortronsylt. Gött smakade det! 

Ytterligare ett matstopp blev det. Strax söder om Leksand ligger knäckebrödsfabriken med fabriksförsäljning. Nu har vi alltså både tunnbröd och knäckebröd, så vi kommer inte att svälta ihjäl de närmaste dagarna.

Turen fortsatte söderut till Ludvika, där vi slagit nattläger vid en mindre camping. Till vår stora glädja kunde vi idag ta fram utemöblerna för första gången på två veckor. Även om det blåste en del var det riktigt skönt att sitta utanför husbilen. Vi satt till och med ute och åt middag. Härligt!

14 juni: Från Orsa til Mora

Anders och Emma Zorns bostad

Efter en lugn start på dagen körde vi upp till Fryksås, ett gammalt välbevarat område med gamla fäbodar. Här fanns ett fyrtiotal fäbodar samlade på en sluttning med en härlig utsikt ner över Orsasjön. Den sista fäboden i det här området höll djur i skogen så sent som 1974. Alla fäbodar är i privat ägo. De underhålls och rustas upp, inte alltid på det mest pietetsfulla sättet enligt vår uppfattning. Själva området i sig är dock detsamma och det är lätt att tänka sig hur det kan ha sett ut.

Inte långt från Fryksås ligger Våmhus, som är berömt för sitt korgmakeri, men allra mest för sina hårkullor. Runt 1830 började kvinnor från Våmhus och Bonäs, vilka hade lärt sig att utföra hårarbete, alltså göra smycken och prydnader av hår. Dessa kvinnor gjorde resor utomlands, bland annat till Ryssland, England och Tyskland. Kunderna var högreståndspersoner och bland hoven runt om i Europa var det vanligt att man ville ha smycken tillverkade av sitt eget hår. Mot slutet av 1800-talet inbringade hårarbetet större inkomst än korgmakeri, skogs- och jordbruk tillsammans. I början av 1900-talet minskade intresset och efterfrågan. Omkring 1960 började en pånyttfödelse och idag finns flera hårkullor som visar sitt hantverk under sommaren. De äldre och kunniga lär ut sitt hantverk till yngre, och bland annat har man en särskild kurs som ortens sjätteklassflickor deltar i varje år. 

Till Mora kör man på under halvtimmen från Våmhus. Vi var förstås ”tvungna” att se portalen där Vasaloppets deltagare går i mål, men allra mest lockade Zorn-muse’et. Det var sevärt, med många av Zorns verk; akvareller, etsningar och oljemålningar. Allra bäst var dock besöket i Anders och Emma Zorns fantastiska bostad, alldeles vid sidan av muse’et. Huset rymmer sammanlagt 17 rum, och var oerhört påkostat. Anders Zorn var konstnären och hustrun Emma var administratören och ekonomen. När Anders Zorn dog 1920, endast 60 år gammal, var han en av Sveriges rikaste personer. Emma Zorn dog 1942. Hon återköpte en hel del av Anders verk, så att de nu finns att beskåda på muse’et. Paret Zorn var barnlöst och hela arvet testamenterades till svenska staten, och deras hem är exakt som det var när Emma Zorn dog. Fantastiskt är ordet!

Sedan blev det en kort tur till Sollerön där vi gick en kort promenad i det blåsiga vädret. Kvällen bjöd senare även på ett par regnskurar, så det blev en innekväll till.

13 juni: Genom Orsa Finnmark

Skönt med ombyte vid ratten

Från Frösön och Östersund drog vi söderut och hamnade för ett första stopp i Åsarna, vid en outlet för sport- och fritidskläder och utrustning. Det första som mötte oss innanför dörrarna var en utställning av Thomas Wassbergs och Torgny Mobergs alla skidmedaljer. I en monter låg de inhemska och i den andra montern alla internationella medaljer dessa skidfantomer hämtat hem, inklusive de från flera olympiska spel. Inne i butiken finns också en vägg där Wassbergs skidskor från hans internationella guldlopp finns. Kul kuriosa. Några inköp? Jo, Birgitta hittade ett par sandaler och jag köpte en glass.

Vi valde sedan att köra den kanske lite långsammare vägen, men troligen lite vackrare, via Klövsjö, Vemdalsskalet och Vemdalen ner till Sveg.

Sedan kom vi in på E45 igen, och vägen ner mot Orsa, genom det som kallas Orsa Finnmark. Här åkte jag för 30 - 40 år sedan några gånger, när det blev skidturer till de jämtländska fjällen. Det känns som att det här är vägen som Gud glömde. Precis likadan som då, lika svajig, gropig, ojämn som då och exakt samma sträckning. Möjligen är antalet lagningar i asfalten något flera nu.

När vi närmade oss Orsa körde vi upp till det som kallas Helvetesfallet och Storstupet. Det är Ämån, som rinner ut i Ore älv, som har skurit sig ner i berggrunden i ett par häftiga raviner. Över den ena går Inlandsbanans järnvägsräls på en vacker bågbro. Från de två parkeringarna är det en brant och lite knixig promenad ner till vattnet, men det är väl värt besväret att få se de häftiga naturformationerna. I skogarna runt omkring finns otroliga mängder med vit lav, av den typ som brukar pryda ljusstakar i juletid.

Campingen i Orsa är närmast enorm, men just nu väldigt glest befolkad. Ändå finns en restaurang öppen, så att min födelsedag kunde celebreras med en måltid på lokal - tack Birgitta. På väg till middagen gick vi en kort tur ut på en udde i Orsasjön, där Kalle Moreus håller till när han spelar in sina musikprogram som sänds i TV.

12 juni: Bilfri dag på Frösö

Blomsteräng på Frösön

Motorn får kallna ordentligt, efter ett par/tre dagar med många mils körning. Förmiddagen ägnades åt praktiska bestyr som lite tvätt, lakansbyte och sopa ut skräp ur husbilen.

Efter en lättlunch i ”hemmet” gick vi bort till Sommarhagen, som var Wilhelm Peterson-Bergers bostad. Här bodde han och fick inspiration till sitt komponerande av utsikt över vackra blomsterängar, Jämtlands skogar och fjäll i bakgrunden och Storsjöns blåa vatten däremellan. 

Frösö kyrka med sitt vackra torn av trä gick vi också förbi, innan vi kom fram till Hembygdsgården. Där finns ett cafe’, som till vår stora förvåning och glädje faktiskt var öppet. Här smorde vi kråset med hembakt tunnbröd med getmese. En kaka blev det allt också. 

Vid Hembygdsgården låg tidigare, fram till 1847, en skola, Frösö Trivialskola. Det var en internatskola för pojkar, som regel söner till rikemansbönder i trakten, även om några samepojkar också gick i skolan. De utbildades av lärare och präster och läste bland annat teologi och latin. Utbildningen pågick från klockan sju på morgonen till klockan 17 på kvällen. Man slutade dock lite tidigare på onsdagar och lördagar. På söndagarna gick man förstås i kyrkan.

En lugn och skön vilodag, med lagom motion och tid för bara avkoppling, med korsord eller några sidor i en god bok.

11 juni: Genom stora skogar

Vägren

Skogen och malmen byggde Sveriges välstånd lärde jag mig i skolan. Gruva såg vi Kiruna, flera sågverk har vi passerat, pappersbruk har jag sett tidigare och nu har vi sett skog. Massor av skog, från Arjeplog till Östersund/Frösön.

Dagen inleddes med ett besök på Silvermuse’et i Arjeplog. Det var ett mycket fint ordnat, intressant och lärorikt museum, inte bara om silver, som förstås ändå var det finaste. Vi lärde oss också mycket om samernas vardagsliv och deras kultur, och tyckte nog att detta var väl så bra som muse’et i Jokkmokk. Absolut värt ett besök om du råkar ha vägarna förbi.

Sedan for vi genom de stora skogarna. Varken Sorsele, Blattniksele, Storuman, Hoting eller Strömsund lockade till något stopp. Berörda damer må ursäkta, men inte heller Vilhelmina eller Dorotea lyckades charma mig, även om det blev matpaus i Vilhelmina. De två sistnämnda orterna har fått sina namn från Gustav IV Adolfs hustru Fredrika Dorothea Wilhelmina av Baden. Orten Fredrika ligger också uppe i de norrländska skogarna, dock inte efter vår färdväg.

Förutom skog såg vi en mängd vackra platser där vattnet, i form av bäckar, älvar, små eller stora sjöar skapade avbrott i utsikten från bilrutan. Renar såg vi också några gånger och en gång såg vi en älg vid vägkanten. Den hann dock dra in i skogen innan vi hann få upp kameran.

Nu har vi hamnat på en camping ute på Frösön med utsikt över Storsjön. En kort stund satt vi ute i solen innan blåsten fick oss att smita in i husbilen, fixa middag och så småningom krypa till kojs.

10 juni: Åter i Sverige - och i solen🌞

Vy från campingen i Arjeplog

Regnsmattret på husbilens tak väckte oss i morse i Ballanger. Visserligen upphörde det en stund, men det var inget svårt beslut att fortsätta söderut på norska kusten. Vägarna är rätt bra men krokiga, så det går inte så fort. Vackert är det också, med många passager förbi de djupa fjordarna, och ibland skymtade snöklädda fjäll fram mellan regnmolnen. 

Det måste vara en spännande utmaning att bygga vägar i Norge. Flera vackra och långa broar körde vi över och vi har säkert kört igenom 20-talet tunnlar av varierande längd. Den längsta var 4,5 km. En färjetur ingår också om man åker E6 utefter kusten.

Vädret var hela tiden rätt tråkigt, med vindrutetorkarna mestadels i intervalläge och temperaturen låg på ensiffrigt hela tiden. När vi nådde första möjligheten att köra in i Sverige så tog vi den. Det blev den så kallade silvervägen, som passerar Arjeplog, där vi tillbringar natten.

Vägen var inledningsvis krokig och brant uppför, och så småninom var vi uppe på rena kalfjället, där snön låg kvar i de flesta skrevorna. När vi var på väg nerför på svenska sidan, och nådde björkskogsbältet, kom vi nära en större hjord med renar. Där blev det förstås fotostopp.

Sedan rullade det på i god fart ner till Arjeplog, där vi alltså är nu.

9 juni: In i Norge

Det mest väsentliga som har hänt idag är att Birgitta äntligen fick fotografera livs levande renar, om än på rätt långt håll och med viss oskärpa i resultatet. 

Dagen började i Kiruna, där vi tog en titt på bygget av stadens nya centrum, som är under uppbyggnad. Det nya stadshuset är redan byggt, med en igloo som inspiration. Klocktornet som stod vid det gamla stadshuset är redan flyttat och monterat på sin nya plats. Hit ska också kyrkan flyttas så småningom.

Farväl till Kiruna och ut på vägarna igen. Regn och dis har gjort oss sällskap större delen av dagen. Temperaturen har inte nått över 10 plusgrader. Vi passerade, med korta stopp på varje ställe, Abisko, Björkliden och Riksgränsen. Den stora sjön Torne träsk hade vi en bit på vår högra sida. Vi försökte föreställa oss hur underbart vackert det måste vara när det är klart och solen skiner. Några korta glimtar av lite klarare väder och bättre sikt gav oss ett hum om hur det verkligen ser ut. Nåväl, synd att klaga. Det blir ju ingen solsveda och heller inga myggbett. Högst uppe i gränslandet mellan Norge och Sverige var det troligen pollenfritt också. Det var bitvis kalfjäll och fjällbjörkarna hade inte satt löv ännu.

Natten kommer vi att tillbringa vid en camping inne i en vik av Atlanten. Ballanger heter orten, några mil söder om Narvik.

8 juni: Kiruna med besök i gruvan

Kyrkan i Kiruna

På förmiddagen kunde vi glädjas åt att vinden i vart fall hade lugnat ner sig, även om det fortfarande är kallt, bara några få plusgrader. Det blev flera lager kläder på kroppen under förmiddagens promenad. Vi kom förbi den berömda träkyrkan, som är byggd med en lappkåta som inspiration för arkitekten. Kyrkan ska monteras ner och flyttas i den stadsomvandling som pågår, med anledning av att gruvan påverkar markstabiliteten.

Vi gick även förbi stadshuset, som är markerat som en sevärdhet på stadskartan. Det var en tråkig och ful tegelbyggnad. Senare fick vi förklarat att det var ett klocktorn som var sevärt, men det är redan flyttat i den stadsomvandling som pågår.

På eftermiddagen gick vi under jord. Vi åkte med buss ner till LKABs turistinformationscentrum som ligger på nivå 540 m under 0-punkten. 0-punkten är toppen på det ursprungliga berget, som numera är bortsprängt, så i verkligheten var vi inte riktigt så djupt ner.

Här fick vi en trevlig guidad tur på två och en halv timme. Nu vet vi allt om gruvhantering, hur man borrar och spränger, kör stora maskiner och transporterar upp malmen till ytan. Bland mycket annat fick vi lära oss att det tog fyra år att bygga järnvägen från Gällivare till Narvik. Vi tänker förstås på tidplanen för Ostlänken...

7 juni: Till Kiruna

Ett av rummen i ishotellet i Jukkasjärvi.

När vi drog upp gardinen i morse lyste berget Dundret vitt framför oss. Nysnö. Kallt och blåsigt var det, men vackert.

Efter vanliga morgonbestyr drog vi iväg mot Kiruna. Redan före lunch var vi framme i Jukkasjärvi strax före Kiruna. Vi åkte ner till ishotellet och kunde konstatera att de sista resterna av vinterns bygnad smälte undan i förra veckan. Dock, numera har man ett ishotell som är öppet året runt. Man har täckt isbyggnaden med isolerande torv och kyler den inifrån.

Ett kort besök därinne hade vi tänkt oss, men efter att ha betalat entre’avgiften, fått låna varsin värmande cape och klivit in blev vi ”tagna”. Varje rum var individuellt utformat, med isskulpturer som var designade av olika konstnärer. Otroligt vackert! Även baren var spännande att se.

I Jukkasjärvi intog vi lunch och sedan körde vi den sista milen upp till Kiruna. Eftermiddagen var lugn, förutom att Birgitta tyckte att vi behövde städa, så det fick hon göra. Kvällen ägnade vi oss åt att hålla oss vakna, så att vi skulle kunna få uppleva midnattssolen. Väderprognosen lovade helklart, men det kom upp ett moln och skymde solen. Strax efter kl 01.00 blev det ändå en liten lucka, så vi kunde knäppa en bild och sedan krypa till kojs.

6 juni: Muddus nationalpark

På väg ut i naturen

På självaste nationaldagen levererades den två och ett halvt år gamla julklappen till Birgitta, ett besök i Muddus nationalpark. Vi gick in via entre’n vid Skajjde, och tog oss via den lite knixigare vägen upp till Muddusfallen. Tillbaka till bilen valde vi den lite enklare vägen. Det blev ca 15 km totalt. Muddus består i norr av stora myrmarker, men i den södra delen, där vi var, finns mycket gammelskog, som får stå orörd och träd som fallit av ålder eller blåst får ligga. 

Vår nordliga skog är en del av norra barrskogsbältet, som sträcker sig från västra Kanada, via Alaska, Sibirien och Ryssland in i Norden. En speciell sak som man ser tydligt är att det har utvecklats en särskild typ av gran, som räknas som en underart till den som växer söderöver. Den nordliga granen har ett mycket smalare grenverk, som dessutom är vinklade neråt. Egenskaperna torde ha utvecklats för att bättra klara snön, som inte får samma fäste i det smala grenverket. Här uppe finns rikligt förekommande manlav, som växer på såväl tallar som granar. Ibland är grenarna kraftigt nertyngda av den kraftigt växande laven. Marken är i skogen till stor del täckt av blåbärsris, men i de myrliknande delarna finns en del örter, t ex skvattram och förstås hjortron.

På några håll, som vid Muddusfallen, finns övernattningsstugor för dem som vandrar med lite tyngre packning än vad vi bar. Vandringslederna är tydligt markerade och på många håll har man lagt spänger för att underlätta.

Åter vid bilen fram på eftermiddagen blev det en kort tur, ca sju mil, upp till Gällivare, där vi hittade en campingplats alldeles nere vid älven. På vägen gjorde vi ett stopp vid vattenfallet Harsprånget, som nu är torrlagt för att vi ska kunna få el till våra tvättmaskiner, diskmaskiner och allt annat. Före dammbygget forsade det fram ungefär 1500 kubikmeter vatten per sekund under vårfloden, alltså dubbelt så mycket som vid den imponerande Storforsen vi såg häromdagen.

5 juni: Jokkmokk

Lilla Lule älv vid Jokkmokks camping

Från Storforsen till Jokkmokk är det en ganska kort körning. Efter kaffestopp vid Polcirkeln var vi i Jokkmokk redan före lunch. Vi fick god hjälp på den bemannade turistinformationen att planera morgondagens vandring i Muddus. 

En del av eftermiddagen idag har vi tillbringat i A´jtte, som det fina  muse’et här heter. A´jtte betyder ungefär förrådshus på samiska. Här ges en god bild av den samiska historian och kulturen samt fjällvärldens och de stora skogarnas flora och fauna. I muse’et finns också en restaurang, där lunch intogs. En kort bit från muse’et, men som en del av detta, har man gjort i ordning en ”fjällträdgård”, där växter från olika vegetationszoner visas.

Campingen här ligger (förstås) också vid vatten. Det är gott om vattendrag här uppe i norr. Just här är det Lilla Lule älv som flyter förbi.

De senaste dagarna har vi ätit måltiderna inne i husbilen, och så även idag. Det är bara några få plusgrader, och faktiskt kom det några snöflingor idag på eftermiddagen. I natt ska temperaturen nästan krypa ner mot nollan enligt prognoserna. Det blir långärmat i Muddus i morgon!

4 juni: Storforsen

Utsikt från campingen vid Storforsen

Utsikten från campingen är pampig. Vi ser nedre delen av Storforsen i Piteälven. Det är Europas längsta fria ”whitewater”, alltså skummande fors, snarare än vattenfall. På en sträcka av fem kilometer faller älven 82 meter. De sista 600 meterna, alldeles vid hotellet med tillhörande camping, är fallhöjden 50 meter. När vattenföringen är som störst, runt midsommar, strömmar ca 850 kubikmeter vatten förbi - per sekund. Alltså 850 000 liter! Det dånar rejält när man kommer nära fallet. 

Vid sidan av faller är det iordningsställt fina promenader och informationsskyltar. Det är lätt att gå runt en slinga och ta del av den storslagna naturen. En liten bit vid sidan av, så att dånet inte hörs, är det uppbyggt en friluftsscen, där publiken sitter på berghällar som är torra under sommaren. Det må bli lite hårt om rumpan, men fint är det.

Det är också byggt ett litet kapell vid stranden. Där finns ingen altartavla, utan bara ett fönster upp mot fallen. Ingen målad tavla skulle kunna matcha den vyn.

När vi vaknade i morse i Övertorneå blåste det rejält, mellan 15 och 20 m/s enligt SMHI. Det har fortsatt att blåsa hela dagen, så det gäller att hålla i hatten, eller snarare ratten, när kastbyarna tar tag i husbilen. Körningen via Överkalix, Morjärv, Boden och Älvsbyn har dock gått bra utan missöden.

Efter promenaden blev det middag på hemlagade hamburgare, och sedan kom ÄNTLIGEN min första seger i Yatzy på den här resan. Birgitta hade sex raka fram till nu...

3 juni: Till Övertorneå

Vi lämnade den stora, nästan gigantiska campingen vid Pite havsbad och drog vidare. Luleå passerade vi bara, men i Kalix stannade vi för att tanka såväl husbil som lite förråd. Framförallt ville vi få fatt i lite Kalixlöjrom. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Fångsten i höstas var rekordlåg, så vi fick fråga i flera olika butiker, innan vi efter nästan en timme lyckades hitta en liten burk i en souvenirbutik som heter ”Made in Kalix”. Det blev en god förrätt till middagen i kväll.

När vi närmade oss Haparanda svängde vi söderut mot Bottenviken och ut på Seskarö. Efter ett antal broar och mindre holmar nådde vi ön och åkte ner till campingen. Där var det vackert men vädret var ganska kyligt och blåsigt. Eftersom klockan inte var så mycket körde vi vidare. Ön vi lämnade var till sin natur ganska lik Fårö, med omväxlande steniga och sandiga stränder. Det växte mycket tallskog på de sandiga moarna.

Strax efter Haparanda ligger Kukkolaforsen, där det blev en ny paus, en kortare promenad och lite fotograferande. Vi hade tänkt köpa lite rökt sik, men det var förstås stängt.

En sista kort tur i bilen följde, upp till Övertorneå. Här finns en liten trevlig camping alldeles vid älvstranden. Vi välkomnades av en stor hund, en blodhund. Han lystrar till namnet Bryan, ägs av campingvärden, är utbildad räddningshund och utomordentligt kärvänlig mot alla. När vi åt kom det en regnskur och blåste ganska rejält, men en kort stund efter att sista tuggan slunkit ner klarnade det upp, vinden mojnade och det blev läge för en promenad. Det har varit hyfsat lugnt med myggen, men de började komma fram när vi stod utanför husbilen och pratade med grannarna. Det blev till att kliva in i husbilen och spela lite kort före sängdags.

2 juni: Långfärd till Piteå

Pite havsbad

Idag var det skönt att ta det lugnt och äta frukost i solen nedanför Skuleberget. Igår kväll var jag rejält trött och missade att tala om att Naturum har en utmärkt turisinformation, dels med broschyrer och dels med trevlig och kunnig bemanning!

Lite grand om Höga kusten kan också komplettera gårdagens korta rapport. Höga kusten och skärgården Kvarken på finska sidan är ett av UNESCOs världsarv. Här var inlandsisen mera än tre km tjock och pressade ner jordskorpan mera än 1000 m. När isen försvann började jordytan höja sig, och den höjningen pågår fortfarande, med 8 mm varje år. På 100 år höjs alltså strandlinjen med ca 8 decimeter. På finska sidan, som är mera flack än den svenska kusten, friläggs varje år en yta som motsvarar ungefär 150 fotbollsplaner. Om 2000 år kanske det finns en landförbindelse mellan Höga kusten och Kvarken. Vid Höga kusten finns världens högsta strandlinje, 286 meter över havet.

Efter frukosten var det en kort bilfärd till Naturkompaniets outlet, söder om Örnsköldsvik. Där blev Birgitta lycklig innehavare av en väst och en t-shirt. Sedan blev det bilfärd för våra trötta ben. Några korta vilostopp och ett längre för lunch och matinköp i Umeå blev det. När vi kom till Pite havsbad kändes det som att det var dags att ta kväll. 

Här är det soligt och varmt men lite blåsigt. Dock inte värre vind än att grillen kunde tändas och en köttbit tillagas att inmundiga tillsammans med pasta i ostsås. Gott. Vinden får vagga oss till sömns i kväll.

1 juni: Lååång vandring

Utsikt från Slåttdalsberget

Idag blev det vandring. Från Naturum vid Skuleberget upp till Skuluskogen. Där gick vi upp till en mycket känd bergsskreva, Slåttdalsskrevan. Den är verkligen magnifik, bara några meter bred och rejält djup, och så hänger det ett flyttblock upptill som man går under. Vi fick också prova på att gå över ett par klapperstensfält, och så var vi uppe på toppen av Slåttdalsberget och beundrade den fantastiska utsikten.

På vägen upp, redan i början, kom vi förbi en bäverdamm. Det är nästan osannolikt vilka grova träd de kan fälla. På hemvägen krockade vi nästan med en grävling, som korsade vägen vi gick på bara några meter framför oss.

När vi kom tillbaka till husbilen hade vi gått 27 km, vilket var alldeles för mycket. Vi har båda ont i fötterna och kommer förmodligen att ha svårt att komma ur sängen i morgon bittida. Den dusch vi tog oss när vi hade kört den korta biten till campingen var guld värd! Och middagen med rökt lax från Skärså satt också fint. I natt kommer vi nog att sova gott, om inte benen krampar, förstås.

31 maj: Höga kusten

Gammal trähusbebyggelse i Härnösand

En kort första tur in till Härnösand, där vi tog en promenad och tittade på de gamla bevarade trähusen. Vi hoppades hitta en bemannad turistbyrå, men tji fick vi. Det var bara den vanliga tavlan med en kommunkarta och lite informationsrutor på baksidan. Nåväl, ett toalettbesök borde vi väl klara av. Ett par dörrar med kodlås och WC på en skylt lockade. Vi hänvisades till Kulturhuset, på motsatta sidan av byggnaden. Där skulle man kunna köpa en kod för fem kronor. Tyvärr var kulturhuset stängt för renovering, men skulle i och för sig öppna i morgon, den 1 juni. Så länge ville vi dock inte vänta.

Efter att ha bunkrat lite livsmedel körde vi norrut och passerade Högakustenbron. Där blev det ett stopp vid ett bemannat info-center. Bemanningen var densamma som skötte receptionen på det hotell som har byggts på platsen. Där fanns ändå en del broschyrer, så vi plockade på oss några relevanta. Det känns som att vi är överlag dåliga på att ta emot turister i Sverige, eller?

Nu åkte vi av E4 och styrde upp mot Lunde, för att vara lite kulturella. Här är platsen där det som kom att kallas ”skotten i Ådalen” ägde rum. Minnesmonumentet var tillgängligt, men den utställning om händelsen som finns i ortens Folket Hus var stängd. Det var även det café som ligger intill.

Nu fick vi ändå möjlighet att köra över även gamla högakustenbron, Sandöbron, och vi körde tillbaka mot E4 på södra sidan om älven, så att vi fick passera nya bron en gång till.

Nordingrå blev nästa mål och därefter ner till den mysiga fiskebyn Bönhamn. Det tycks finnas ett överflöd av sådana små trevliga ställen.

Det blev en dag med ganska mycket tid i bilen, med små utflykter här och där, men vi har inte förflyttat oss norrut mer än några mil. Nattläger är slaget nedanför Skuleberget.

30 maj: Vidare norrut

Sjöbodar i Hudiksvall

Efter den varma dagen igår kom en relativt kylig natt, men en skön morgon med frukost i solen. Vi lämnade den trevliga campingen i Skärså och tog en bensträckarpaus vid Borka brygga utanför Enånger. Turen fortsatte strax till det glada Hudik, där vi promenerade nere vid vattnet och såg de gamla bevarade fiskebodarna, som nu innehåller hantverksbodar och försäljning av olika typer av förtäring. Hudiksvall kändes som en trevlig och välkomnande stad.

Sundsvall var nästa anhalt, där vi njöt av lunchen i det vackra vädret uppe på Södra stadsberget. Vi försökte också ta oss in i centrala staden, men det var stört omöjligt att hitta en parkeringsplats för husbilen. Det fanns ingen hänvisning alls för bussar eller husbilar, som vi kunde upptäcka. Däremot var det gott om vägarbeten. Sundsvalls kommunpolitiker vill nog inte ha besök av husbilsturister.

Ute på Alnö var det bättre. Längst söderut på ön ligger den gamla väl bevarade och pittoreska fiskebyn Spikarna. Här blev det en liten promenad ut till en utsiktspunkt, där det var fritt fram ända över till Finland.

När vi närmade oss Timrå åkte vi av E4 till en fint iordningsställd parkering och informationsplats. Dock var informationskontoret stängt, liksom tillhörande toaletter. Där stod en skylt att de var stängda för säsongen och öppnar igen sommaren 2018. Den har tydligen inte börjat än. I Timrå vill man alltså inte ha besök av turister under större delen av året, om de inte klarar sig utan att kissa och bajsa.

En liten tur till blev det, till en trevlig camping som heter Antjärn, alldeles söder om Härnösand. Det fina vädret håller i sig, så vi kunde äta middag ute. Det blev den rökta siken som vi köpte i Skärså igår. God var den.

28-29 maj: Via Älvkarleby till Skärså

Den gamla fiskebyn Skärså

Efter frukost hos Thomas och Marie i Lugnet styrde vi norrut på vägar vid sidan av de stora allfarvägarna. Fram emot middagstid kom vi till Älvkarleby, där vi parkerade bilen och tog en promenad ut på Laxön. Den ligger mitt i Dalälvens strömfåra med dammar och kraftverksturbiner runt om. Vi kom i samspråk med en uppenbarligen mycket duktig och hängiven fågelskådare. Han stod med kikaren riktad upp mot lövverket och sade sig leta efter en härmsångare. Den är svår att se men hördes tydligt, enligt honom. Även steglits satt och kvittrade, sade han. Vi var djupt imponerade och vandrade vidare runt den lilla ön, som under större delen av förra århundradet var en övningsplats för Svea Ingenjörstrupper. De övade sig på att bygga krigsbrott över Dalälven.

Det blev en enkel lunch ute på ön, som allrtså heter Laxön. Där finns en forskningsstation om laxar, vilka samlas in i laxtrappan, mäts och kontrolleras innan de släpps fria igen. Åtminstone Birgitta ansåg att man rimligen bör äta en laxrätt om man är på denna plats.

Vi rullade vidare förbi Gävle, inledningsvis på E4 men senare på mindre vägar till Söderhamn. Här hittade vi en liten trevlig campingplats en mil utanför, alldeles vid kusten i en liten ort som heter Skärså. Byn hade sin storhetstid på 1950-talet, då en fiskkonservsfabrik drevs här. På 80-talet gick den i konkurs och byn dog nästan ut. Nu har den börjat blomstra igen, som ”förort” till Söderhamn men också som sommarort med en hel del turism. 

Första kvällen åt vi middag på den ursäkta fiskrestaurangen Albertinas, som ligger i den byggnad där konservfabriken tidigare huserade. Idag, tisdag den 29 maj, blev det en grillad köttbit på campingen. Noterbart i övrigt från dagen är att Christer tog ett dopp i det kalla vattnet och att vi köpte rökt fisk direkt ur ett kylskåp vid det lokala rökeriet. betalning erlades via SWISH.

26-27 maj: Lugnet

Efter frukost vid camping Ingabo (tack Anette och Erik) styrde vi norrut, via Malmköping och Strängnäs, för att stanna för en kopp kaffe vid Hjulstabron. Där var cafe’et stängt, så vi fick köra vidare en bit till nästa kaffehurra. Via Uppsala körde vi ut i det uppländska landskapet och hamnade vid en ny privat och exklusiv liten campingplats, Lugnet. Även här fanns en elplats ledig. Vi uppfattade det också som att det ingick helpension om vi stannade två nätter.

För att ge viss kompensation för gästfriheten hjälpte vi till med lite gräsklippning, möbelbärning, cykelpumpning och hammockmontering. På lördagkvällen hade vi en härlig utesittarkväll innan myggen drev in oss. Solnedgången över slätten var magnifik.

På söndagen besökte vi en höns- och smådjursmarknad i Gimo. Detta med anledning av att ett hönshus är under uppförande i granngården, och där ska värdinnan vid Lugnet få hysa in en egen höna. Efter lunch och promenad blev det middag, varefter de nypumpade cyklarna tog oss till en närbelägen boulebana. Herrlaget vann en övertygande, nästan förkrossande seger, över de tappert  kämpande damerna.

Tack Thomas och Marie för den här gången. Efter frukost i morgon far vi vidare norrut.

25 maj: Mjukstart

Till Skebokvarn kom vi vid 18-tiden. Vi tog in på camping Ingabo, där vi fick en elplats, och så visade det sig att frukost ingick på morgonen efter. Bra ställe.

Aftonen tillbringades med värdparet, med middag och samvaro. Medan damerna tittade på Let’s dance gick herrarna på en kortare promenad. Natten var lugn och skön ända till klockan halv tre, då ett par tranor intog åkern vid sidan av och högljutt talade om att det var deras revir.

Husbilen packas

På förmiddagen idag, 25 maj, fick vi husbilen. Resten av dagen, fram till nu klockan 16, har vi ägnat oss åt att packa och stuva det vi vill ha med oss. Det ordinarie hemmet är också iordningställt, men där gäller att säkra att det kan vara obebott några veckor.

Strax ger vi oss av för den första etappen, som blir upp till Skebokvarn utanför Flen, där syrran och hennes gubbe får bjuda på parkeringsplats.

Kommentarer