Hemma

6. apr, 2017

Nu är det redan torsdag morgon och vi har ätit frukost tillsammans med morgontidningen. Tiden från tisdag morgon på hotellet i Auckland till nu har varit tröttande men förlöpt väl. Observera att tidsförskjutningen gör att det är två och ett halvt dygn, och inte bara två dygn vi talar om.

Tisdag morgon strax efter klockan sju blev det en dusch, frukost och sedan den korta bussturen till flygplatsen. Planet till Singapore avgick något försenat (ca en halvtimme) och nu hade vi tio timmar framför oss i luften. När vi landade var lokal tid ca kl 19, och vi hade nästan fem timmar att spendera innan nästa flyg avgick. Lite tråkigt med flygplatsväntan, men med lite lätt förtäring och en god bok gick det också.

Nästa flyg var den riktigt långa turen till Amsterdam. Avgång var vid midnatt lokal tid. När vi landade på Shiphol efter nästan 13 timmar i luften var klockan sju, europeisk tid. Vi försökte förstås att sova lite på flygningarna, för att inte vara helt slut när vi kommer hem. Det går ju lite sisådär, men en kort slummer då och då blir det.

Sista flyget hem till Linköping gick 09.30 och vi landade på utsatt tid 11.15 på svensk mark. Bagaget vat med på planet och den förbeställda taxin väntade för den korta bilturen till bostaden.

Väl där stack grannfrun ut huvudet genom dörren och hälsade oss välkomna hem - tack för det. Det första uppdraget nu var att åka till affären och handla lite färskvaror till kylskåpet. Under eftermiddagen rev vi upp packningen och fick på kvällen den omhändertagna posten levererad av ena dottern.

Vid åttatiden på kvällen svensk tid hade vi varit uppe och påklädda, om än inte vakna precis hela tiden, i ungefär 60 timmar. Nu blev det skönt att sova!

En kuriosasak från resan. Vi hade husbil i nästan sex veckor och körde 580 mil. Om vi dubblar det skulle det alltså bli 1060 mil på ca tolv veckor. Flyget från Singapore til Amsterdam är 1080 mil på drygt tolv timmar.

SLUT

Dela den här sidan

Tillbaka i Auckland

3. apr, 2017

På vägen från Piha in mot Auckland går en liten väg ner till en annan strand, som heter Karekare. Även den stranden drar till sig surfare, men den är också känd från filmen "Pianot", som spelades in här. Vågorna här var ännu större än de vid Piha, i vart fall under vårt besök.

Färden in till hotellet vid flygplatsen gick smidigt och vi fick tillgång till hotellrummet direkt. Det var bra - då kunde vi ställa in vårt bagage där innan vi lämnade ifrån oss bilen.

Returen av bilen gick snabbt. En kort besiktning och konstaterandet att allt var OK efter 582 tillryggalagda mil på de ofta krokiga och smala vägarna.

Nu ser vi fram emot en god avslutningsmiddag och att få sova i en skön hotellsäng.

Mera kauri

3. apr, 2017

De stora kauriträden har fascinerat oss. När vi kom hit visste vi knappt att det fanns något som hetta kauriträd. Nu har vi sett hur man förr grävde upp kåda/bärnsten från skogar som förstördes för 45 000 eller 100 000 år sedan. Igår var vi i en nu levande kauriskog och idag besöker vi ett fantastiskt museum.

Museet är uppbyggt runt fyra huvudlinjer. En handlar om hanteringen av virket från de grova stockarna, med stora salar där gamla sågmaskiner finns uppställda, och sågade plankor som är flera meter breda. En annan huvudlinje är hur man använde virket i vardagsbruk och till vardagsföremål, allt från husbygge till små träskålar. En tredje del visar ett gammalt hus inbyggt i museet med allt från golv till tak tillverkat av kauriträ, inklusive verkligt konstnärligt möbelhantverk med rikt ornamenterade och intarsiaprydda stora skåp. Den fjärde och sista delen handlar förstås om bärnsten. Det rummet ligger i ett rum under marken. Innehållet i rummet låter sig knappast beskrivas. Utan att ha forskat alls i ämnet vågar jag påstå att här finns en av världens största samlade utställning av bärnsten. Fullständigt magnifikt. Om du kommer till Nya Zealand och är det minsta intresserad av skog, trähantverk och vackra smycken - åk hit! Matakohe heter orten.

Redan i morse, före besöket i museet, hade jag en rolig stund. Normalt brukar jag vara uppe först, men idag var Birgitta uppe och rumsterade. Jag låg kvar en stund och till sist frågade jag om hon inte kunde sova. Jodå, men klockan är ju redan halv nio, sade hon. Nya Zealand ställde om till vintertid i natt. Javisst, svarade jag. Då vrider man tillbaka uret en timme och inte framåt. Klockan ät alltså halv sju. Det blev i alla fall en tidig frukost.

Efter museibesöket åkte vi mot en liten ort som heter Piha och ligger väster om Auckland. Orten är lite av "guldkusten" till Auckland med rätt tjusiga arkitektritade stora villor i branten ner mot havet. Och så finns här en campingplats för de många surfare som lockas hit av de häftiga vågor som rullar in mot stranden.

En kort promenad ner till stranden hann vi med under en paus i packningsbestyren. I morgon ska husbilen returneras, så nu ska alla skåp och lådor tömmas på våra personliga ägodelar, och packningen ska göras klar för incheckning på flyget i övermorgon.

Kauriträd

3. apr, 2017

Idag är det lördag 1 april. Det känns nästan som att hemresan börjar. Vi startar återfärden mot Auckland och flyget hem. På vägen söderut gör vi en avstickare ut mot västerhavet. Målet är Waipoua Forest, där det största nu levande kauriträdet finns.

Innan vi kom dit blev det en extra utflykt till Rawene, där en del hus står på pålar ut över vattnet. I ett av dessa hus finns en litet trevligt café. Nästa ort som förärades ett kort stopp var Opononi. Där levde på 50-talet en av Nya Zealands mest omtalade besökare, Opo. Han var en delfin som tillbringade en tid i bukten utanför och lekte med barn vid stranden och kastade omkring badbollar. Tyvärr dödades han av fiskare som använde dynamit (!) för att bedöva flskar och göra det lätt att, bokstavligt talat, håva in fångsten.

Det stora kouriträdet, Tane Mahuta = skogens gud enligt maorierna, tros vara upp emot 2000 år gammalt. Det är mer än 50 meter högt och har en omkrets på 14 meter. Det är i sanning imponerande att stå 20-talet meter från stammen, på den iordningsställda plattformen, och blicka uppåt. Området där trädet finns är en av få kvarvarande kauriskogar av äldre snitt. Innan man får gå in på de ordnade vandringslederna får man tvätta skorna på borstar och kliva på våta kuddar för att göra rent sulorna. När vi åkte därifrån fortsatte vägen någon mil genom den nationalpark som inrymmer kauriträden.

Färden gick nu vidare söderut utefter västkusten, för att så småningom vika österut, tillbaka inåt land. Orten Draganville passerades och övernattning blev det i Matakone.

Hibiscusens dag

31. mar, 2017

Redan igår såg vi många hibiscusar, när vi gick ner till byn. Idag såg vi fler. På förmiddagen gick vi en promenad upp till en kulle, Flagstaff Hill. Mer om den platsen strax.

Här växer hibiscusar som stora buskar i trädgårdarna i stället för i krukor i fönstren, som vi har där hemma. Dessutom har man korsat och förädlat dem till ett oräkneligt antal färgnyanser, spräckliga och flerflikiga. Det verkar som att det finns en eller par hibiscusbuskar i varje trädgård, och ingen ser ut att vara lik den andra. Några av dem finns förevigade i kameran.

Tidigare besökte vi Waitangi, där det första fördraget mellan engelsmännen och maorierna skrevs. Den platsen ligger snett över sundet från Russell, väl synligt från flera håll på Russellsidan. I utkanten av Russell, nästan mitt emot Waitangi, finns platsen där den första officiella flaggstången restes med den brittiska flaggan. Den revs ner efter en kort tid, men ersattes av en ny. Flaggstången har rivits omkull ett antal gånger men ersatts vartefter.

Eftermiddagen tillbringades på stranden i solgasset. Två märkvärdiga saker finns att rapportera. För det första så badade Birgitta! För det andra så kom det in några delfiner ända in bland de badande. En av dem måste ha varit så långt in att den nog skrapade magen i sanden. Stot uppståndelse förstås, men efter några minuter vände delfinerna tillbaka ut i havet.

Det känns som att vi har påbörjat hemresan lite grand. För första gången på resan, tror jag, har vi planerat resan för tre nätter framåt, för att kunna vara i Auckland och lämna bilen på måndag förmiddag. Tidigare har vi åkt dag för dag och stannat när vi har känt för det. Vi har även gjort en liten matsedel för de sista dagarna med husbilen, så att det ska vara så lite rester som möjligt kvar i kylskåpet när vi lämnar den.

ÖversiktÄldre