Förberedelser

Träningsläger i Bohuslän

Resan har sitt ursprung i en tanke som har funnits hos mig under flera år. En tanke och en önskan om att försöka gå upp på Kilimanjaro, Afrikas högsta berg, 5895 meter över havet. En reskamrat ville jag dock ha. Den som jag kom att tänka på, som nog har en del äventyrslusta kvar även efter det att arbetslivet har avslutats, är kompisen Mikael Jansson nere i Göteborg.

Efter att idén presenterats dröjde det ett par dagar innan beslutet kom. Vi åker! Mikael hade en födelsedag att celebrera i februari 2016 och det blev en diskussion om att eventuellt försöka nå toppen just den dagen, men upplägget blev att Mikael och hans hustru Birgitta firade bemärkelsedagen tillsammans i Sydafrika, varefter Birgitta flög hem och Mikael och jag strålade samman i Nairobi, för gemensam sista flygning till Kilimanjaro i Tanzania.

Innan vi sågs i Nairobi hade det förstås hänt en hel del. Det första som hände var att vår gemensamma vän Janne blev eld och lågor och ville med på äventyret. Så var vi tre. Några olika företag kollades på nätet och offerter hämtades in. Dessa ledde till beslutet att vi åker med Afrikasafari, så där bokade vi in oss.

Nu följde under 2015 ett antal möten, där vi träffades och över en öl och/eller whisky diskuterade packning, utrustning och träning. Vi pratade med tidigare resenärer för att få tips och kollade en del på nätet. En sommardag mot slutet av sommaren var vi i Mikael och Birgittas sommarhus i Bohuslän och gick upp på ett berg där.

Senare under hösten fick Janne kasta in handduken efter läkarorder, men Mikael och jag fortsatte våra förberedelser. I januari vandrade vi runt Ågelsjön utanför Norrköping, med ryggsäck och rejält med kläder, eftersom det var ganska kallt och ett par decimeter nysnö som fallit under natten. Mikael lämnade en del bagage hos mig, som jag lovade att ta med, så att han skulle slippa att släpa det med sig till Sydafrika.

Så var det dags...

14 feb - Avresa

Min snälla hustru Birgitta körde mig till Linköping International Airport, som väl flygplatsen officiellt heter. KLM trafikerar Linköping regelbundet, och det är enkelt att ta sig till Amsterdam, för vidare resa ut i världen. Eftersom vi bor ca 15 minuters bilväg därifrån är det ofta ett bra alternativ för oss, när vi ska ut och resa.

Flyget gick i tid på kvällen och jag fick ca en och en halv timme på mig för att gå igenom Shiphol och fram till gaten där planet till Nairobi avgick. Efter den sedvanliga plastinbakade maten på flygplanet blev det några timmars dvala, tills planet landade i Nairobi på utsatt tid.

15 feb Ankomst till Tanzania

Dit ska vi...

I Nairobi var det nytt planbyte och väntan på Mikael som inte dök upp. Vi som var vid gaten fick order om att gå ombord, via en busstur ut till flyplanet. När vi alla var på plats kom ytterligare en buss med några stressade passagerare som kommit med ett försenat plan från Sydafrika, och från min plats långt bak kunde jag se Mikael slå sig ner långt fram och tämligen omgående började flygmaskinen rulla. När lampan med säkerhetsbältet släcktes kom Mikael bak till mig och vi kunde tillsammans se toppen av Kilimajaro sticka upp ovan molnen, när vi flög förbi berget på väg till Kilimanjaro International Arport.

Vid landningen blev vi mottagna av en representant för Zaratours, som var den lokala entreprenör som Afrikasafari anlitade. Vi fick bra hjälp med viseringen och sedan var det bara att hämta bagaget. Då visade det sig att ett av mina bagage saknades. Det var den mindre bag som jag hade packat Mikaels saker i, som han lämnade hos mig vid besöket i januari. I bagen fanns bl. a. hans väl ingångna vandringskängor, regnkläder och liggunderlag. Nåväl, det var inget annat att göra än att reklamera det och representanten för Zaratours tog hand om anmälan och lovade att försöka få bagaget på plats. Väskan var tydligen bekräftat på plats i Nairobi.

Från flygplatsen var det en bilfärd på ett par timmar till Springland Hotel i Moshi, som är något av en huvudort för vandringar upp på Kilimanjaro. Strax efter avfärd från flygplatsen stannade chauffören bilen och vi fick möjlighet att ta ett foto på berget, som vi nu kunde se tydligt och klart från marken.

Väl framme vid hotellet tag vi rummet i besittning och käkade lunch, varefter det blev en relaxeftermiddag vid poolen. På eftermiddagen fick vi en kort genomgång inför vandringen i morgon. Sedan var det bara att vänta på middagen och lägga sista handen vid packningen och försöka sova. Det sena bagaget hade inte kommit till hotellet.

16 feb Springland Hotel - Machame Camp

OK - Nu kommer vi!

Kvart över sex ringde mobilerna. Frukosten klarades av och Mikael hyrde kängor och regnkläder, eftersom det saknade bagaget inte hade kommit. Det fanns även möjlighet att för en rimlig penning hyra ett säkerhetsfack för förvaring av värdehandlingar, för avhämtning vid återkomsten från berget. Vi åkte från hotellet ca 8.45 och en dryg timme senare var vi framme vid Machame Gate, som enligt skylt på plats är på 1800 meters höjd över havet.

Här skrev vi först in oss i nationalparken. Kopia på passet var bra att ha, eftersom passnumret var en av de uppgifter som krävdes. Nu vidtog en ganska lång väntan, medan guiderna fixade det sista med packningen och utrustningen samt de bärare vi skulle ha med oss. Vår huvudpackning med sovsäckar, ombyteskläder och annat tog dessa "porters" hand om. Vi själva bar endast en mindre dagryggsäck med vatten, regnkläder, lite snacks och den kamerautrustning vi själva valde att ha med.

Klockan blev närmare 11.30 innan vi kunde påbörja vandringen. Vi hade då sällskap av ett smekmånadspar, Samantha och Jeff från Californien, och vår assisterande guide Godfrey. Huvudguiden Abdi anslöt när vi hade lunchpaus.

Hela den första dagen vandrade vi i svagt motlut på en bred och väl preparerad stig, inledningsvis i tropisk regnskog. Klädseln var shorts och en T-shirt. På vägen träffade vi på en ensamresande pratsam tyska, som vi sprang på några gånger under de första dagarna, innan hon (troligen) gick ifrån oss, som hade bokat en extra dag för acklimatisering.

Vi kom fram till Machame Camp på sen eftermiddag. Den allra sista biten kom det några regnstänk, men inte så myckat att vi behövde ta på regnkläderna. Nu fick vi för första gången se det tält, som skulle vara vår bostad den närmaste veckan. Det var en tvårummare, med ett innertält för natten och en yttre del med ett mindre bord och varsin stol. Ganska snart kom det fram två handfat med ljummet vatten för hygienändamål. Vi tvättade oss på vikingavis ute i det fria. Det såg vi ingen annan göra...

Vädret på kvällen var som en skön, svensk sommarkväll med sol och ca 18 grader varmt. Det gjorde att vi lyfte ut bord och stolar och satt ute och åt i shorts och T-shirt, medan övriga vandrare gick förbi iklädda dunjackor och mössa, storögt stirrande på oss.

Kvällen bjöd på lite stoj och glam från området, där man  höll igång och passade på att sjunga för någon som fyllde år. Så småningom blev det tyst och vi kunde sjunka ner i någon form av sömnliknande tillstånd. Underlaget var hårt och sömnen var väl inte som hemma i sängen. Det var varmt i luften, knappast under 10 grader någon gång under natten, trots det klara vädret med fantastisk stjärnhimmel.

17 feb Machame Camp till Shira Camp

Kvällssol vid Shira Camp

Vid halvsjutiden började campen vakna till liv, och då gällde det att först packa ihop liggunderlag, sovsäckar, sovkläder och annat som skulle ner i den stora ryggsäcken. Efter toalettbestyr med hjälp av nytt ljummet vatten i de små handfaten blev det frukost i form av gröt enligt guiderna, medan vi närmast såg det som välling. Till detta kom det ett par toasts och en omelett - riktigt gott. Varmt vatten fanns i termos, så att det även räckte till vår lilla privata termos som vi hade i ryggsäcken. Med hjälp av det vattnet kunde vi fixa varmt pulverkaffe under dagen.

Start för vandringen var planerad till kl 8, men det drog iväg till närmare halv nio innan vi tog de första stegen på dagens etapp, som skilde sig från gårdagens. Det var en betydligt kortare sträcka rent geografiskt, men stigningen var brantare. Den tropiska regnskogen lämnade vi bakom oss redan igår. Nu var det endast låga träd och mot eftermiddagen buskvegetation som omgav oss.

Vandringen i sig var mestadels brant men ändå relativt lätt på väl banad stig, men vissa partier ställde lite större krav på oss, med passager genom branta stenrösen där det krävdes mera koncentration för att sätta fötterna rätt. Redan igår, men ännu mera idag, kom vi i kontakt med uttrycket "pole-pole". Det är swahili och betyder sakta-sakta. Vår guide, som gick först och höll takten, gick i motluten med "fot-om-fot-steg" i långsamt tempo. Dagens etappmål ligger på 3900 meters höjd, och den tunna luften börjar kännas, men det lugna tempot gör att det inte någon gång känns besvärligt att gå vidare. Mikael beskrev dagens vandring som "uppför Geteryggen 20 gånger" för den som vet var Geteryggen är någonstans.

Shira Camp nåddes redan kl 13.30. Först blev det tvagning och sedan varm lunch i tältet i stället för lunchbox.

Klädslen under dagen var inledningsvis shorts och T-shirt. Den fysiska ansträngningen och solen värmde, men någon gång under dagen, ca en timme innan vi kom fram, tog vi på oss ett lager till, med långa ärmar, på överkroppen. Den högre höjden medför lägre temperatur. Shortsen nedtill var dock tillräckligt hela vägen.

Under eftermiddagen blev det vila, läsa medhavd bok och lyssna på regnet som kom i skurar och slog på tältduken. Det klarnade upp mot kvällen och vi fick vackra vyer att titta på och en vacker solnedgång. Med hjälp av en liten sak att fästa på fingertoppen kunde vi mäta både syresättning och puls - en kul grej att göra lite då och då. Värdena vi låg på var hela tiden OK.

Vi bestämde med Abdi att vi startar tidigare i morgon, eftersom vandringen då är längre. Vi hoppas på detta sätt kunna undvika de tydligen obligatoriska regnskurarna på eftermiddagen. Vädret har de först dagarna varit väldigt likartat. Soligt och klart på morgonen, begynnande molnighet vid 10-12, mulet 13-14 och regn strax därefter. Efter regnet klarnar det upp på kvällen.

Ikväll blev det tyst och lugnt på Campen redan vid 21-tiden. Temperaturen sjönk rejält när solen gick ned. Vid sovdags var det bara några få plusgrader.

18 feb Shira Camp till Barranco Camp, via Lava Tower

Hyfsad utsikt från uteplatsen vid Barranco Camp

Nattsömnen var bättre än föregående natt, trots att det varit rejält kallt under natten. Det var frost på marken när vi steg ut ur tältet strax före kl 6. Efter den goda och närande frukosten, lika som igår, kom vi iväg redan vid halv åtta, som några av de första som lämnade campen.

Förmiddagen var en långdragen stigning, från Shira på 3900 till Lava Tower på 4600 meters höjd. Bortsett från den höga höjden, som begränsar hastigheten till den mycket långsamma pole-pole-vandringen, var det en tämligen lätt vandring. Vi kom definitvt upp ovanför trädgränsen och ut i ett landskap där det var klippor och grus. Någon liten bäckövergång var det enda som bröt det bitvis ganska monotona landskapet.

Där uppe på berget, en stund innan vi kom fram till Lava Tower, såg vi plötsligt vandrare komma från ett annat håll. Det var en vandringsled från en annan gate som korsade vår. Vid en paus där hörde vi för första gången efter landningen i Tanzania någon annan än vi själva som pratade svenska.

Efter fyra timmar var vi uppe vid Lava Tower, som är en bergsformation på ett krön, där det också visade sig ligga en camp. Där skulle vi inte stanna över natten, utan vi gick vidare efter en skön och välförtjänt paus där vi åt vår medhavda picniclunch.

Nedstigningen till Barranco Camp inleddes genom att passera en öppning i berget som kallas Kilimanjaro Window. Det gick fort nedför, stundtals nästan i språng. Det är en väldig skillnad på fysisk ansträngning att gå ner i stället för uppför. Pulsen stack inte alls iväg på samma sätt som vid stigning och kroppstemperaturen steg inte heller. Det frestade i stället på musklerna på lårens framsida. Jag blev rejält trött i låren och kom fram på darriga ben, men vi anlände till Barranco Camp en kvart innan regnet kom.

En erfarenhet vi har vunnit är att den tunna luften och den låga hastigheten tycks påverka cirkulationen på så sätt att händerna och fingrarna blir kalla. Det är en god idé att ha handskar tillgängliga från ca 3500 meters höjd.

Vi tog tältet i besittning och gjorde en helkroppstvagning inne i tältet, med krökta ryggar vid det lilla bordet. Efteråt satt vi och vilade, läste och åt popcorn, som vi försågs med. Då fick vi plötsligt besök av en liten mus, som hämtade de popcornsmulor vi tappade på "golvet".

Som tidigare dagar klarnade det upp på kvällen och vi fick se "väggen", som vi ska uppför i morgon bittida. Barranco Wall, eller Breakfast Wall som den också kallas eftersom den kommer direkt på morgonen, är en nästan lodrät ca 300 meter hög bergvägg. Det ska bli spännande.

En erfarenhet att dela med sig av, av det lite lustigare slaget - det frestar på att gå på toalett med hål i golvet om lårmusklerna är darriga redan innan behoven uträttas.

19 feb Barranca Camp till Karanga Camp

En del av Barranco Wall av "normalsvårighetsgrad".

Idag blir det en ganska kort vandring, då detta är vår extra acklimatiseringsdag. Vi låg kvar i sovsäckarna lite längre och började röra oss på allvar vid sjutiden. Det var inte lika klart idag på morgonen, rentav lite gråmulet men ganska höga moln och hyfsat bra sikt ändå. Molnen gjorde att det inte var riktigt lika kallt som föregående natt, klart över nollstrecket.

Efter frukost står vi då vända mot "väggen" och ser på avstånd pärlbandet med vandrare som kämpar sig uppåt. Först ska vi ner i en sänka och passera en liten bäck, innan stigningen börjar. Så är det bara att ge sig i kast med den hittills största utmaningen. Sakta, ett steg i taget, stanna till och njut av utsikten, gå några steg, se efter noga var du sätter fötterna och ta emot råd och anvisningar från Abdi och Godfrey.

Vid ett par passager får vi rent fysisk hjälp av dem, när vi ska runda lite lätt utskjutande klippor. Här var nog enda stället där det kändes som att det hade varit rejält illa att tappa fotfästet och falla. Det hade medfört ett fall på åtskilliga meter och med stor säkerhet frakturer.

Förbi dessa platser, där vi var ytterst försiktiga och även fick hjälp, passerade bärarna med sina stora packningar i gott tempo, helt på egen hand. De bar som brukligt en stor packning på ryggen och ett stort bylte av varierande slag på huvudet. Imponerande. Vi hade fått veta redan tidigare att det krävs tre till fyra bärare/guider för varje turist som går upp på berget. Vårt följe, som servade oss två, var sammanlagt nio personer, som vi fångade på bild efter det att vi kom ner från Uhuru Peak.

Väl uppe på krönet befann vi oss inne i molnen. Det var ändå skönt att sitta ner en stund, efter klättringen som tog oss en timma och tio minuter.

Vägen fram till campen var av typen ganska svår vandring, med såväl stigningar som nerförsbackar. Den sista biten fick vi, för enda gången på hela veckan, användning för våra regnjackor. Ett lätt men ihållande regn föll över oss under den sista halvtimmens vandring fram till Campen.

Eftermiddagen tillbringades i tältet, då vädrte fortsatte att vara grått med täta regnskurar. Det blev lite fika, lite snack, bokläsning, toabesök och allmänna tidsfördriv.

Abdi hade väckt tanken hos oss att eventuellt ändra planen för toppvandringen. I stället för att gå upp till Basecamp (Barafu Camp på 4600 m) och stanna där i morgon, med toppvandringen på natten, förde han fram tanken att gå direkt upp i morgon på dagen. I så fall stannar vi en kort stund vid Barafu Camp och fixar lite praktiska saker. Vandringen upp till Barafu tar bara ett par timmar. Om vi gör så är vi nere igen till kvällen, får sova hela natten och kan sedan gå förbi det tänkta sista nattlägret i övermorgon, gå direkt ner till utgången och åka till hotellet.

Vinsten vi skulle göra var en behagligare topptur, bättre nattsömn och en natt extra på hotellet. Sikten menade han var ofta likvärdig på förmiddagen och eftermiddagen.

Vår första reaktion på förslaget var frågande och tveksamt. Detta hade vi inte hört som en option. Abdi menade att det skulle vi inte heller ha hört något om. Det var hans individuella förslag som guide efter bedömning av oss och våra preferenser. Det är inte alla vandrare som får detta förslag.

Efter att ha funderat igenom det hela och vägt för- och nackdelar mot varandra fattade vi beslutet att följa hans förslag. Vi går upp i morgon. Det enda vi kunde lägga i den negativa vågskålen var det där med soluppgången, men det finns ju faktiskt ingen garanti för att det är klart på morgonen.

Med detta beslut fattat blev det middag och godnatt i sovsäckarna.

20 feb Karanga Camp upp till Uhuru Peak och ner till Barafu Camp

Vi klarade det!

Nu är dagen inne! Väckningen var kl 6 och vi kom iväg från Karanga en stund efter kl 8. Vandringen till Barafu Camp, som fungerar som basläger för många vandrare upp till toppen av Kilimanjaro, var inledningsvis enkel med bara svagt motlut. Det var först mot slutet som det blev svårt med en del klättring på klippor och i berkgsskrevor.

Klockan hann bli tjugo minuter över tio innan vi kom fram till vårt tält, som förstås redan var på plats. Vi fixade till klädseln och vår lilla ryggsäck samt satte för första gången på oss våra riktiga vandringskängor. Fram till nu var det helt OK att gå i bra gymnastikskor eller lättare vandringsskor. Fördelen med att göra så är också att vandringskängorna är torra, om man skulle ha haft oturen att få vandra i mycket regn, vilket vi tursamt nog slapp göra.

När uret blev elva var vi beredda att börja vandringen, då Abdi och Godfrey förklarar att idag ska vi inte släpa på våra dagryggsäckar. Det ska de göra! Sagt och gjort - de fick ta över våra ryggsäckar och bära dem också, utöver sina egna dagpackningar.

Inledningsvis var det bara Abdi som följde oss upp. Godfrey väntade på att våra lunchboxar skulle bli klara, och sedan kom han ifatt oss. Det var inledningsvis en del lite knixiga passager, men snart nog gick vi i konstant motlut i eroderat rullgrus. Tempot var pole-pole med vilopauser lite då och då.

Bakom oss såg vi en liten prick snabbt växa sig större. Det var Godfrey som kom ifatt oss med lunchboxarna. Det smakade bra att få lite i magen och ny näring till kroppen. Vi hade med oss energy bars också, men det var lätt att glömma bort dessa när man gick på i sakta mak. Vi klarade av höjden bra tack vare det låga tempot, och ingen av oss hade varken huvudvärk eller illamående på hela tiden (med undantag av att jag hade haft lite lätt skallevärk efter första tältnatten). Vi märkte ett par gånger under de första dagarna uppe på 4000 meters höjd att vi kände lite yrsel emellanåt, och tog något snedsteg, men det var aldrig något allvarligt.

Tiden och timmarna rullade undan tillsammans med rullgruset. Vi stretade på i motlutet i sakta mak och ödslade inte mycket energi på att prata. Det var bara vid pauserna som vi kommenterade en del om utsikten, och det tyvärr ganska rikligt förekommande skräpet på berget. Vi mötte bara några enstaka vandrare på väg ner - långa stunder var det bara vi fyra och berget.

Vid en av pauserna frågade Godfrey om inte han skulle ta min kamera också. Självklart, blev svaret. Ta många bilder också, fick han order om. Jag har nog aldrig knäppt så många bilder som han gjorde på motsvarande tid. När Mikael och jag pustade oss uppåt sprang han, med dubbla packningar, som en bergsget och tog kort på oss framifrån, bakifrån, ibland från vänster sida och ibland från höger sida. Det blev en del att rensa när jag kom hem, men många bra bilder också.

En effekt av hög höjd är att hjärnan och tankeverksamheten påverkas av den tunna luften. Det blev jag varse när vi kom till Stella Point, som är en plats smom ligger ett par hundra meter under toppen. När jag såg de hopspikade träskyltarna trodde jag att vi var på toppen och fick ett halvt glädjefnatt. Snart nog insåg jag förstås att det var en bit kvar. Det var ca tjugo minuters lätt vandring kvar i svagt motlut.

Några minuter före klockan fyra på eftermiddagen var vi då framme vid Uhuru Peak, 5895 m.ö.h. - den högsta toppen av Kilimanjaro och Afrikas högsta punkt. Vilken känsla det var. När vi kom fram var det ett sällskap ytterligare där, som hade kommit upp via en annan led. Dessa gick dock snart och vi hade Uhuru Peak alldeles för oss själva. Se där en ytterligare fördel med att gå upp på dagen. På morgnarna är det ju trängsel där uppe.

Nu fick vi möjlighet att ta igen oss en stund, ta foton av den vackra glaciären åt ena hållet och dalen åt det andra. Vi kunde också njuta av triumfen att ha klarat utmaningen. Jag är ju en känslosam person vilket ledde till en rejäl gråtattack av lycka, när min gamla dröm nu hade gått i uppfyllelse.

Nåväl, målet är ju inte bara att komma upp, vi ska ner också med hälsan i behåll. Det gick inledningsvis fort utför. Abdi sprang före och satte fötterna distinkt i rullgruset och nästan kasade ner. Vi följde förstås efter. I förrgår var det mina lårmuskler som tog slut och idag blev del Mikael som blev darrig i benen. Den sista biten fick han personlig assistans av Godfrey. Ner kom vi alla fall och det i god tid före mörkrets inbrott.

Vid Campen möttes vi och gratulerades av Samantha och Jeff, som skulle göra toppvandringen kommande natt. För vår del var det middag och ganska snabbt omkull i tältet. Det kändes i kroppen att vi hade gjort en rejäl ansträngning, men det var en behaglig trötthet som spred sig i benen och övriga delar av kroppen.

21 feb Barafu Camp till Springland Hotel, Moshi

Sista morgonen på berget. Vårt tält till höger i bild. Hyfsad utsikt, eller?

Sista morgonen i tält, och faktiskt lite segt att få fart på kropparna, i den nollgradiga temperaturen ute. Gårdagens prestation firades genom att vi fick pannkaka till frukost, som komplement till gröten.

Solen lyser från en klarblå himmel när vi börjar vandringen ner mot civilisationen tjugo minuter över åtta. Det är mycket nerför och bitvis ganska brant. Vi ska ju ner från 4600 meter till ca 1600 meter, där bussen väntar för sista turen till hotellet.

Det är faktiskt ganska tufft att gå nerför på detta sätt. Mycket tufft till och med, tyckte i vart fall jag. När vi hade ca en timmes vandring kvar tog mina främre lårmuskler slut - helt slut. Benen skakade och nästan vek sig. Det blev vila och av med ryggsäcken, som Abdi slängde upp på huvudet och bar resten av vägen. Sedan blev det täta korta pauser där jag fick vila några minuter och stretcha låren. Jag var glad att jag klarade mig utan att behöva ta hjälp av den enhjuliga bår, som vi hade sett tidigsre, och som tydligen användes till personer som var tvungna att komma ner på lägre höjd, men inte klarade att gå själva.

Båren var konstruerad så att det satt ett hjul med ett kraftigt motorcykeldäck mitt under båren. Sedan var det handtag i de fyra hörnen, där bärare kunde balansera båren när det gick att rulla den, alternativt lyfta förbi passager där det var nödvändigt.

Nåväl, vi kom ned så småningom, men för min del med mycket darriga ben. På vägen fick vi uppleva återinträde i de olika vegetationszonerna, först med lavar och buskar och sedan med träd. Avslutningsvis var vi tillbaka i den tropiska regnskogen. Vi såg vackra blommor av olika slag, som Godfrey fotograferade - han bar min kameraväska och knäppte lika mycket idag som igår. Plötsligt rasslade det till i trädkronorna och vi hann se ett par av de vackra Black-and-white Colubus Monkey. Strax därefter fick vi även en kort skymt av Blue Monkey.

Vid gaten skrev vi ut oss ur nationalparken och passnumret behövdes igen, vilket vi inte var informerade om. Mikael gick tillbaka till packningen och letade fram sin kopia, som fanns kvar från entrén för nästan en vecka sedan. Mina ben var så trötta att jag struntade i den extra hundrameterspromenaden och tog åtta siffror ur luften och skrev som mitt passnummer. Ingen reagerade och nu sitter jag här hemma sedan nästan en månad utan att ha hört om någon arresteringsorder eller liknande.

På vägen till hotellet stannade vi en kort stund vid en liten basar, där vi köpte varsin T-shirt med Kilimanjarotryck. Den kan bäras med högburet huvud här hemma, om sommarvädret tillåter den lätta klädseln.

Snart var vi tillbaka vid hotellet, hann precis få lunch med Abdis hjälp, eftersom köket egentligen redan hade stängt. Efter lunchen plockade Mikael fram en flaska med bubbel som han hade med från Sydafrika, och vi firade vår prestation. Det smakde bra i den 32-gradiga värmen. Abdi och Godfrey var kvar vid hotellet och de skrev ut våra certifikat, som är det officiella beviset på att vi har bestigit Kilimanjaro. Vi tog glatt emot våra diplom och sparade sedan halva bubbelflaskan till i morgon, för att fira en gång till tillsammans med Samantha och Jeff, när de kommer tillbaka.

Senare under eftermiddagen och kvällen firade vi med whisky. Ja kvällen hann till och med övergå i natt innan vi tog oss in till sängarna. Kvällen och natten var tropisk, så vi satt ute med lätt klädsel, vilket visade sig dagen efter i form av ett oräkneligt antal myggbett på främst fötterna och benen. 

22 feb Moshi

Härligt!

Eftersom vi gick upp till Uhuru Peak en dag tidigare än vad som ursprungligen var tänkt så fick vi en dag extra i Moshi. Förmiddagen tillbringades vid poolen, där en del av den nattsömn som uteblev igår togs igen.

Vi tog sedan emot Samantha och Jeff och bjöd dem på kall bubbel ur flaskan som hotellet vänligt nog hade förvarat kallt under natten. De hade haft en härlig vandring under natten och en underbar stund uppe på Uhuru Peak igår morse. Efter nedkomsten till Basecamp (Barafu Camp) hade de fått vila några timmar, innan de gick till Mweka Camp och sov till idag, och nu hade de gått sista timmen ner till Gaten och åkt bussen till hotellet.

Vi blev sedan hämtade vid hotellet och körda in till Moshi centrum, där vi bjöd Abdi och Godfrey på lunch. De tog oss till en lokal bar där vi åt en välsmakande bbq på get och lite nötkött. Getköttet var rätt så segt men nötköttet var värre. Smaken var utmärkt, genom att varje köttbit doppades i en kryddig olja med hjälp av en tandpetare. Till det hela serverades en klump av något potatismosliknande, som åts med fingrarna. Väldigt gott och mycket trevligt.

Det bör tilläggas att vi förstås fick färsk frukt också. Så var fallet även uppe på berget, trots att det inte finns skrivet ovan. Varje dag fick vi en bit melon, ananas eller mango.

Efter lunchen blev vi förda till en frisörsalong, där vi fick håret klippt och jag tog även en rakning. Efter behandling med sax och rakkniv blev hår och ansikte rengjort och nacke och skuldror fick massage. Kostnaden för hela kalaset var nio US-dollar (exklusive dricks, så jag lade väl dit ett par till).

När vi nu var uppfräschade frågade vi Abdi om vi kunde få se hans hem. Det gick bra, men först kördes vi till ett bygge, där Abdi höll på att bygga sitt eget hus. Ytterväggarna fanns murade, och vi gick inne i gruset och ogräset. Abdi visade med stolthet var kök, sovrum, toalett etc skulle vara. Nästa steg var att lägga taket, men först skulle en elstolpe flyttas, som stod alldeles intill väggen. Det arbetet skulle utföras inom kort. Här lånar man inte pengar för att snabbt bygga färdigt huset, utan man tjänar lite pengar, och så kan mura ett varv till på väggarna, tills man får råd med nästa del av bygget.

Därefter togs vi till hans nuvarande hem, som är ett hus som han hyr. Där träffade vi hans familj, med hustrun och den elvaåriga sonen, dottern på nio samt minstingen, en gosse som var två år. När jag ville ta kort på dottern pep hon iväg fort som bara den, men efter en kort stund kom hon tillbaka uppklädd i finaste kjolen och blusen.

Äldsta pojken var klädd i fotbollströja. Uppenbarligen var Arsenal favoritlaget liksom för Abdi. Uppe på berget var fotboll det allmänna samtalsämnet när guiderna mötte varandra. Man hade olika favoritlag och tråkade varandra på livligt och skämtsamt sätt hela tiden, men det var även livliga diskussioner om läget i den inhemska och lokala ligan.

Därmed fick vi än en gång säga tack till Abdi för hans utomordentliga guidning och hjälp uppe på Kilimanjaro. Vi lovade att rekommendera Zaratours och även Abdi och Godfrey och deras gäng som guider till eventuella bekanta som bestämmer sig för att gå upp på Kilimanjaro. Dessutom bjöd vi in honom, om Abdi kommer till Sverige någon gång, att besöka oss och bo hos oss, samt bjuda på guidning till en del vackra platser i Sverige.

På väg därifrån, när vi var ensamma i bilen med chauffören eftersom Abdi stannade kvar hemma, frågade vi chauffören om det var vanligt att Abdi tog hem gäster. Chauffören log och sade att det kanske var första gången som en vit människa satte sin fot på den gatan.

Efter den här dagens upplevelser, som gav en ytterligare dimension till resan, kände vi ännu mer att det verkligen var rätt beslut att gå upp på berget en dag tidigare. Vi hade inte fått den här inblicken i och kontakten med "verkligheten" i Moshi om vi hade följt den ursprungliga planen.

På kvällen blev det middag och genomgång av packningen, inför morgondagens safari, innan sängplatserna togs i bruk.

23 feb Tarangire National Park

Lejoninna på jakt.

Efter äventyret på Kilimjaro återstår nu två dagar tillsammans med vilda djur i två av Tanzanias lite mindre nationalparker. Efter frukost blev det avfärd kl 08.30, mot Tarangire, som är namnet på den första nationalparken som vi ska besöka.

Det blev en lång och ganska tröttande bilresa i solen, först genom Arusha, som är den "stora" staden i Tanzania vad gäller startplats för safariturer. Det gick hyfsat bra att komma igenom den smått kaotiska staden. Vägen vi åkte på var av mycket bra kvalitet, asfalterad, rak och jämn. Efter en kort paus kom vi så småningom fram till gaten in till parken, där vi först satte oss och åt vår lunchbox.

Därefter blev det en sedvanlig safaritur, om än mitt på dagen, när solen gassar och hettan är som värst. Djuren blir, precis som vi människor, slöa i värmen och ligger mest stilla eller står i skuggan. Vi såg ändå flertalet av de djur man kan förvänta sig, impalor, Grants gazell, zebror, vårtsvin, giraffer, en del fåglar och en hel del annat.

Tarangire är mest känt för att hysa stora elefanthjordar, och vi fick bra kontakt med dessa stora och pampiga djur. Vid ett tillfälle såg vi en elefant som stod och slet loss bark från ett Baobabträd med hjälp av både betar, snabel och mun. Barken innehåller en hel del vätska och är viktig för elefanterna under torrtiden. Strax därefter hiittade vi en liten grupp elefanter som använde en vattenpöl på vägen för att skölja sig med lervatten. Den lilla kalven som var med låg och rullade sig pölen och syntes njuta av tillvaron.

Safarins höjdpunkt kom dock nästan direkt efter infarten i parken. Vi hade stannat för att titta på en waterbuck. Efter en liten stund vände chuffören bilen och vi var på väg att åka tillbaka på vägen vi kommit. Mikael vänder sig om och får se en lejonhona komma i gräset och passera vägen mot bocken. Det var uppenbart att hon var på jakt och smög mot den ensamma waterbuck vi bara såg hornen och huvudet av i det höga gräset. Där blev vi kvar en god stund innan bocken blev varse faran och skuttade bort från oss.

Fram emot sen eftermiddag lämnade vi parken och körde ett par timmar upp i bergen mot Highview Hotel, där vi hade en skön kväll, åt middag och sov gott.

24 feb Lake Manyara National Park

Vi beställde avfärd från hotellet kl 8 och kom iväg bra. Lake Manyara låg ganska nära hotellet, så efter ett kort stopp vid en utsiktsplats med vy över sjön åkte vi in i parken hyfsat tidigt.

Dagen blev ganska lik gårdagen. Vi såg flera av de djur vi sett igår. Nytt var dock flodhästarna som fanns nere vid vattnet. Här fick vi några sekunders aktion, när två av flodhästarna tydligen blev lite oense om vem som skulle ligga var i vattenpölen. Efter lite plask och stänk blev de överens och lugnet lägrade sig åter över vattnet.

Vi fick även bra kontakt med babianer, zebror och de ståtliga girafferna. Dessutom fanns det gnuer och bufflar, och vi lyckades få se ett par lejon som vilade uppe i ett träd, om än på mycket långt avstånd.

Lunchboxarna åt vi vid en iordningsställd rastplats inne i parken, tillsammans med en liten färgglad Red-and-Yellow Barbet och en blåskimrande Superb Starling.

Efter lunch blev det så återresa på den långa och lite enahanda vägen. Vi passerade Moshi i tät eftermiddagstrafik och förbluffades över att det var så få bilar som faktiskt bar spår av mindre sammanstötningar. Trängseln var stor och bitvis var det inte många centimetrar mellan bilarna. Det är uppenbart att chaufförerna tycks ha bra koll på var bilens hörn befinner sig.

Ytterligare nå´n timmes körning blev det, innan vi svängde av mot Kilimanjaro International Airport. Här lämnade jag bilen med min packning, för att tillbringa några timmar på flygplatsen innan mitt sena kvällsplan avgick mot Amsterdam för vidare befordran till Linköping i morgon eftermiddag.

Efter avskedskram for Mikael tillbaka till hotellet, där han fick vara några timmar, innan han kördes tillbaka till flygplatsen för att komma med det plan som han skulle flyga med till Istanbul, för att sedan komma hem till Göteborg. Mikaels plan hade avgångstid långt in på natten.

Därmed kan vi helt kort säga

MISSION COMPLETED.

Kommentarer