3 jan; Till Entebbe och flyget hem till Sverige

Vi fick sovmorgon idag. Flyget tillbaka till Entebbe gick på förmiddagen, med en mellanlandning för att plocka upp ytterligare passagerare. Idag hade vi faktiskt en ny flygkapten, så vi slipper tro att Ugandas inreiksflyg bara har en.

2Friends Hotell fick äran att ha hand om oss även denna dag. Vi fick egna rum att disponera under dagen, så att vi kunde ställa i ordning packning, duscha och ta på oss reskläder. En stunds vila hann vi också med.

Det första vi gjorde var dock att klara av en del små inköp. Det fanns en marknad nå´n kilometer bort. Dit fick vi skjuts av Vincent och vi tog en promenad tillbaka, tillsammans med Göran, som också var med till marknaden. De inköp som gjordes var dels tyg som Birgitta ville ha och dels några småsaker att ge till barnbarnen där hemma i kalla Sverige. Vi hade nattflyg till Amsterdam och byte av plan innan vi landar i Sverige, där vintern visst har kommit på riktigt. Det blir en omställning från dagens 25-30 plusgrader.

På kvällen åt vi återigen middag på strandserveringen nere vid Victoriasjön, innan det var dags att åka den korta biten ut till Entebbes flygplats.

Vi fyra som skulle hem tog farväl av Annelie U och Annelie I, vilka skulle vidare till Namibia. Deras upplevelser där kanske vi får höra om på en återträff i Tjuvkil?

Tack till Annelie U på Naturresor för researrangemangen och till Göran, Anneli I och Rolf för trevligt sällskap. Särskilt tack till Göran och Annelie I för värdefull information från era erfarenheter på Kilimanjaro. Mitt nästa äventyr blir ett försök att nå toppen av Kilimanjaro i februari.

www.naturresor.com

2 jan; Bergsgorillor i Bwindi

Morgonen idag ser ut exakt som igår, fram till dess att vi har fått våra porters. Idag ska vi gå till en gorillagrupp som har namnet Mishaya. Vi börjar vandringen upp i bergen direkt, utan bilfärd. Vandringen är mycket behaglig den här gången. Stigen vi följer är bred och fin. Det går kontinuerligt svagt uppför utan branta partier och vi går i skugga inne i skogen. Härligt. På flera håll såg vi spår efter de skogselefanter som finns i området. Guiderna är beväpnade för den händelse att vi kommer nära dessa djur. De skjuter dock inte elefanterna, utan bränner bara av ett skrämskott i luften så drar elefanterna iväg. Något skott behövde inte skjutas den här dagen.

Efter en tid får vi besked att vi får sätta oss ner och vänta. Den förtrupp som har gått upp på morgonen för att spåra gorillagruppen började vid den plats där gorillorna sågs igår. De följde spåren till nattlägret och en bit till. Där korsades två gorillaspår, dels av Mishaya-gruppen och dels av en helt vild, ej habituerad grupp. Spårarna måste då chansa och välja vilken grupp de ska följa och det visade sig att de valde fel. De fick då vända tillbaka till korsningen och följa det andra spåret.

Så meddelar guiderna att de via telefon har fått besked från spårarna att gorillagruppen är lokaliserad. Då leds vi ner i skogen, vinkelrätt mot den banade stigen vi hittills har gått på. Nu gör skogen verkligen skäl för sitt namn - Impenetrable. Guiderna går före och hugger med sina machete bokstavligen en tunnel för oss i den frodiga grönskan. Det är dessutom mycket brant nerför, rejält fuktigt i leran under fötterna, så det gäller verkligen att hålla koll på var kängorna hamnar. De handskar vi har med oss kommer väl till pass, så att vi kan  ta tag i kvistar, grenar och träd för att hålla balansen.

Den här dagen kommer vi fram till en grupp gorillor som sover middag. En mamma sitter med en tre månder liten unge i famnen. Ett storasyskon sitter mitt emot och pillar på ungen. Bakom de tre ligger silverryggen och ytterligare ett par gorillor. Vi får utmärkta möjligheter att ta bilder.

Efter en god stund i lugn och ro blir det plötsligt väldigt dramatiskt. Silverryggen reser sig blixtsnabbt upp, sliter undan några buskar och tar några snabba kliv mot oss, och framförallt i riktning mot en av guiderna. Han står dock lugnt kvar och utstöter lugnande Hrrrmmmm-ljud. Silverryggen stannar upp i sitt utfall, går tillbaka till honan och ungen, men lägger sig nu med ryggen mot oss och liksom säger att nu får ni inga fler bilder på min familj. Han flyttar dock på sig så småningom och går en liten bit bort i buskarna.

Snart är gruppens lunchvila över och de drar alla vidare neråt i buskaget. Vi försöker följa efter en bit, men vegetationen gör det omöjligt att få några bra vyer. Dessutom har tiden runnit iväg och vår timme har redan förflutit.

Vandringen tillbaka påbörjas och nu bär det uppför. Vi kommer så småningom upp till den fina stigen vi vandrade på i morse. Vägen tillbaka till gorillacentrat är behaglig. Väl där får vi våra diplom som visar att vi varit uppe hos bergsgorillorna. Gårdagens diplom fick vi vid lunchen upp på bergskrönet. Vi uppmanas av guiderna att verkligen ha våra diplom framme på väggen, visa våra vänner och tala väl om bergsgorillorna. Förhoppningen är att fler ska få lust att dela vår upplevelse. Varje turist som kommer till bergen bidrar med sina pengar till att bergsgorillornas tillvaro kan skyddas.

På väg tillbaka stannade vi i en by, där Rolf och Annelie I köpte en stor mängd kläder som ska lämnas till barnen i byn ute på den ö vi besökte häromdagen. Inköpet var stort och skapade intresse från större delen av byns befolkning. Övriga i gruppen valde att via lodgen lämna ett ekonomiskt bidrag till den skola som man planerar att bygga ute på ön.

Idag firade vi återkomsten till lodgen med ett glas mousserande vin. Rolf och Christer gick dessutom ner till sjön och tog en simtur i Lake Mutanda. Botten där vi gick i var inte den bästa (gyttjigt), men vattnet var härligt och enligt utsago från personalen vid lodgen rent och fritt från parasiter och andra sjukdomar. Framtiden får utvisa om så är fallet.

Sista "riktiga" eftermiddagen och kvällen på den här resan är inne. En drink på verandan med utsikt över Lake Mutanda före middagen - sedan i säng med många intryck i huvudet och lagom trötta ben.

1 jan 2016; Bergsgorillor i Bwindi

Väckning vid 05.30, frukost 06.00 och uppsittning i bilen 06.30. Nu börjar slutet på resan. Den näst sista dagen, med det första av två besök hos bergsgorillorna.

Återigen nära bekantskap med Afrikas vägnät. På ett ställe var vägen så dålig att vi, i en uppförsbacke där regnvatten hade sköljt bort det mesta av vägen, fick gå ur bilen och gå upp för backen, för att bilen skulle bli lite högre. Chauffören tog sats och studsade med flera genomslag upp till krönet och väntade på oss. Sammanlagt tog den inte alltför långa sträckan en timme att köra.

Väl framme vid parkentrén fick vi visa gorillatillstånden, våra pass och skriva in oss i besöksliggaren. Där kan noteras att som första namn i liggaren för 2016, på översta raden, står det Christer Davidsson och därefter kommer de andra namnen i vår lilla grupp från Sverige.

En stunds väntan följer, så att alla som ska upp till gorillorna är på plats. Det finns fem gorillagrupper här som är habituerade. Högst åtta turister får gå till varje grupp, alltså max 40 personer på en och samma dag. Det brukar vara fullt, men just idag var vi endast ca 30 stycken, kanske beroende på att det var nyårsdagen. Vi hälsades välkomna av en ranger som berättade övergripande om parken och lite om gorillorna. Därefter tilldelades vi vilken grupp vi skulle gå till.

Vår grupp idag är den som heter Bweza Group. Den håller till en bit bort, så vi får börja med att åka bil. Före avfärden får vi våra "porters" (bärare), som ska hjälpa oss både med att bära vår lätta packning och att ta oss fram i branta partier i skogen. Kanske kan man tycka att vi skulle kunna bära vår packning själva, när den består av en lunchbox och ett par liter vatten samt eventuellt en regnjacka. Jovisst skulle vi kunna det, men dessa porters är studerande ungdomar eller föräldralösa som får en chans att tjäna lite extra pengar. Det är också ett sätt att låta lokalbefolkningen få en direkt andel av de pengar vi turister spenderar, och det blir kanske en liten men bidragande del till att bergsgorillornas skog får vara kvar utan skövling och tjuvjakt.

Nåväl, efter ca 20 minuters bilfärd börjar vår vandring. Det går uppför. Brant uppför. Mycket brant uppför. Det gör det i gott och väl dryga timmen. Vi är på ca 2000 meters höjd så det blir rätt jobbigt, inte minst med anledning av att vi går i öppen terräng och solen skiner ner på oss. Vi når så småningom ett krön. Vacker utsikt får vi bort mot skogen där gorillorna finns, men vi ser också en brant nerförsbacke. Vi tar en stunds paus och dricker lite vatten, innan vi börjar gå ner.

Neråt går det lättare och snart är vi framme vid kanten av skogen. Där är platsen där vi får tömma våra fickor och lämna allt utom kamerorna efter oss. Några av bärarna stannar kvar och vaktar grejorna.

Nu blir det några minuters vandring i den riktiga grönskan, där rangers hugger väg med machete. Snart ser vi den första gorillan i ett träd och strax intill, i en brant sluttning, sitter gruppens silverrygg och äter i godan ro. Han bevärdigar oss knappt med en blick, men efter att ha lyssnat på kamerornas smattrande några minuter bestämmer han sig för att gå en bit in i buschen. Vi följer efter.

Här kommer vi till den övriga gruppen, bl. a. ser vi två mödrar varsin unge på ryggen. Bedårande! En ung hane kalasar på en bananplanta. Bordsskicket lämnar möjligen en del i övrigt att önska, men han sliter och drar och tuggar. Vid ett tillfälle drar han i plantan, som plötsligt släpper, så att han faller baklänges. Det ser så dråpligt ut att vi inte kan låta bli att skratta till.

Efter en stund kommer ytterligare en hanne och lägger sig att vila. Birgitta och Annelie I sätter sig i gräset några meter ifrån. En gorilla till närmar sig, och bestämmer sig för att passera mellan den vilande gorillan och Birgitta och Annelie I. Där var det minsann inga stipulerade sju meter mellan djur och människa, men det var ju gorillans fel.

En timme fick vi, kanske lite drygt, innan våra guider meddelade att tiden var ute och det var dags att återvända till av människor bebodda områden. Det blev till att vandra upp på krönet, nu från andra hållet. Där uppe, med ursikt ner mot skogen där vi nu visste att gorillorna fanns, åt vi vår lunch. Det smakade bra!

Vi undrade hur det hade gått för vår amerikanske medvandrare. Det var en man i dryga 30-årsåldern, något överviktig, som tillsammans med sitt kvinnliga sällskap var med på gorillatreckingen. Han svettades kopiöst. Det formligen rann om honom redan på vägen upp. När vi gick från bergsgorillorna upp mot krönet blev han efter. De två, tillsammans med ett par rangers, kom upp på krönet en god stund efter oss. Då gick en ranger före och drog honom och en annan gick bakom. Han hade säkert skjutit på i de brantaste partierna. När vi talade med honom på vägen upp, alldeles i början, berättade han glad i hågen att han skulle vandra upp på Mount Kenya om två veckor. Hmmm...

Efter kanske en timmes vila gick vi ner mot byn där vår bil stod parkerad. I byn mottogs vi av lokalbefolkningen som sjöng, dansade och hade lagt fram hantverk för försäljning. Det fanns också en liten allmän tip-box i form av en konservburk, där det hamnade en peng.

Bilfärd tillbaka till lodgen, där det smakade väldigt bra med en Nile Special! Medan skorna gjordes rena utbytte vi tankar om dagens besök. Senare blev det dusch, middag och godnatt, för att vara i trim för en ny upplevelse i morgon.

31 dec 2015; Till Kisoro, Lake Mutanda och Bwindi

Nu känner vi igen oss vad gäller tiderna igen - väckning vid 05 och sitta i bilen vid 06. Det var lite småtrubbel med ett par magar i dag på morgonen, troligen med koppling till några kycklingenchilada igår kväll, men det ordnade upp sig.

Flyget mot Kisoro gick i tid, återigen med samma kvinnliga flygkapten. Vi landade vid ca 08.30 och hämtades för transport till lodgen Chameleon Hill vid kanten av Lake Mutanda. Nu var vägarna av det slag som vi har sett vid tidigare besök i Afrika, d. v. s. kraftigt demolerade av regn och i skriande behov av en väghyvel.

När vi rundar en kurva i låg fart drar vi nog alla efter andan - inte på grund av bilkörningen utan av den fantastiska, hänförande vy som öppnar sig. Vi är framme vid Lake Mutanda. Åt ena hållet, norrut, ligger lodgen långt där borta. I söder ser vi de vackra Virungabergen, kända som ett av habitaten för bergsgorillorna. Bergen där Dian Fossey levde större delen av sitt vuxna liv och medverkade till att sprida kunskap om bergsgorillorna. Hon ligger begravd vid forskningsstationen tillsammans med en del av de gorillor hon så högt älskade, efter det att hon mördats 1985.

Vi välkomnades vid lodgen med frukost och en genomgång av hur lodgen kommit till och lite om vad som väntade oss vid morgondagens vandring upp till bergsgorillorna i Bwindi Impenetrable National Park. Det finns en del andra möjligheter till sysselsättning också. En av dem var en båttur ute på sjön med bl. a. ett besök i en by ute på en av öarna. Det bestämde vi oss för att göra under eftermiddagen.

Efter lunch körde vi ut med båten på sjön. Färden gick först mot ett par grottor, som använts som fängelsehålor för brottslingar. Dessa bands och fördes till grottorna där de lämnades att svälta ihjäl. Kvarlevorna efter dessa människor låg kvar helt öppet i grottorna. Enligt uppgift skulle grottorna ha använts fram till andra halvan av 1800-talet, alltså ca 150 år sedan. Några av liken/skeletten hade stora partier med bevarad hud, vilket gör att vi undrar om de inte har använts även senare.

Efter detta smått makabra inslag i utfärden körde vi ut till ön med en by. En mycket stor andel av öns invånare var barn, och det var uppenbart att fattigdomen var stor. Det fanns en mindre byggnad på ön som skulle kunna fungera som skola, men i nuläget är det meningen att barnen ska åka båt till fastlandet för att gå i skola. Detta fungerar dåligt och man har dragit igång ett projekt där lodgen medverkar, med avsikten att kunna bygga en ny, fungerande skolbyggnad på ön. Låt oss hoppas att det blir verklighet snart.

Byn bjöd på sedvanlig dansuppvisning och man hade en del hantverk till försäljning

Eftermiddagen var trevlig och njutbar vad gäller naturens skönhet, men tankarna efteråt går även till dem som fått möta döden i grottorna och alldeles mest till de fattiga barnen ute på ön.

Det var ju nyårsafton! Detta firade vi av lokal tid kl 21.15. Vi upptäckte att Kathmandu/Nepal har en tidsförskjutning, som gör att de just vid det klockslaget ropade in det nya året - så skål på er alla nepaleser. I morgon var det tidig väckning igen och vi såg alla fram emot att få möta bergsgorillor igen. Alla i sällskapet har varit hos bergsgorillor tidigare. 

30 dec; Zima Rhino Sanctuary och resa till Entebbe

Efter frukost bar det iväg på walking safari igen. Den här gången begav vi oss ut i sumpmarkerna mot den närliggande floden. Det stora målet var att få se Shoebill (träskonäbb) som finns i området. Vi hade förberett detta redan vid ankomsten igår, då vi försågs med stövlar som räckte upp till knäna. Nu visade det sig att vattennivån var ovanligt hög, och räckte oss till strax ovanför knäna. Vi såg ingen träskonäbb, men en del andra fåglar, men framförallt hade vi en rolig vandring.

Sökandet efter träskonäbb fortsatte ut i vattensystemet, men från kanoter som stakades fram i det grunda, träsklika området. Det var vackert och fint, med en hel del fåglar och vackra blommor i vattnet. Inte heller nu såg vi någon träskonäbb, men vi mötte en motorcykel ute i träsket. Nåja, den stog i en kanot. Dessa användes som allmänt transportmedel i det vattensjuka området. På ett ställe höll man på att lasta ett nötdjur i en kanot. Man hade surrat ihop frambenen för sig och bakbenen för sig, så att djuret inte skulle kunna resa sig i den ranka kanoten. 

Birgitta avstod vandringen med stövlar. Hon åkte i stället som spätta på en motocrossmotorcykel tillsammans med en ranger ut i bushen. Nåja, det var inte alltrför häftigt med åkturen. Det gick lugnt och sakta ut till ett par noshörningar, som höll till inte särskilt långt från lodgen. De låg och sov inledningsvis, men vaknade till och började röra på sig. Efter att för en stund ha begrundat vad motorcykeln var för något gick de vidare till ett vattenhål. De drack och hade gyttjebad, tills de drog iväg in i skogen när det kom en bil på vägen intill.

Efter lunch blev det en rätt lång bilfärd mot sydost, till Entebbe vid Victoriasjöns strand. På vägen passerade vi huvudstaden Kampala. Ju närmare Kampala vi kom desto tätare bebyggelse ser vi. Att fattigdomen är stor råder det ingen tvekan om, när man ser såväl människor som djur och byggnader. Vid sådana tillfällen inser vi hur priviligierade vi är som har haft turen att födas till en helt annan tillvaro och kan åka på den typ av lyxresa som detta faktiskt är.

Vi kom fram till hotellet, fick våra rum, kunde dricka en öl och så småningom äta en god middag vid hotellets strandservering nere vid Victoriasjön.

29 dec; Ziwa Rhino Sanctuary

En ovanlig sovmorgon, efter den lediga eftermiddagen igår. Avfärd först kl 09.00 med bil mot Ziwa Rhino Sanctuary. Resan gick bra. På vägen förgyllde vi tillvaron för tre små barn och deras mamma, då vi snabbstoppade och gav dem fyra pepparkaksgubbar, som sparats från Baker's lodge.

Lagom till lunch var vi framme, då vi började med att äta ur våra medhavda lunchboxar, som vi hade med oss från Bodongo. En av ägarna till lodgen berättade om bakgrunden till sanctuaryts uppkomst och hur verksamheten bedrivs idag. Målet för verksamheten är att öka antalet noshörningar från dagens 13 till ca 30 stycken. Då kan man börja med den tänkta utplaceringen till mera "vilt" tillstånd i nationalparker. Det område man nu disponerar är åtskilliga kvadratkilometer stort och inhägnat och bevakat, för att undvika tjuvjakt. Området är ändå mer än tillräckligt stort för att djuren ska kunna leva ett helt normalt liv med egna revir. Djurlivet i övrigt är mera begränsat än i en traditionell nationalpark. Den sista noshörningen i Uganda sköts 1983.

Vi fick en härlig eftermiddag med en walking safari, där vi såg sammalagt sju olika noshörningar. Inledningsvis kom vi mot en hona med en halvstor unge och en individ ytterligare. De drack vid ett vattenhål, där de sedan lade sig ner och rullade runt, för att täcka kroppen med ett skyddande lager av lera. 

Till gruppen anslöt sig sedan en hanne, vars stora horn man hade varit tvungna att såga av. Han var lite aggresiv i sin läggning och hade oturligt nog dödat en annan hanne.

Inne i den inhägnade parken får lokalbefolkningen som bor utanför inhängnaden ha sin boskap på dagarna. Vi mötte en liten hjord med boskap, med de mycket stora och vackra hornen. De gick förbi och passerade på så sätt att vi såg både kor och noshörningar samtidigt. Vi kom förbi ytterligare tre noshörningar i samband med det.

Man har ca 80 rangers anställda som arbetar dygnet runt i tolvtimmarspass. De följer djuren dygnet runt och bevakar stängslet runtom.

Åter en bra dag som följdes av en god middag och god sömn. Vid Ziwa Rhino Lodge var det lite olika standard på rum och sängar. Ett rum fick bytas då sängen var helt sned.

28 dec; Bodongo chimpansskog

Efter frukost var det dags för en vandring ut i skogen igen. Även idag fick vi snart kontakt med en grupp chimpanser. Dagen blev bättre än i går eftermiddag. Vi fick bättre fotomöjligheter och vid ett par tillfällen kunde vi komma bra till med chimpanser nere på marken. En chimpans har fått namnet Babyface, eftersom han som vuxen har behållit den bruna färg i ansiktet som unga djur har, men som normalt går över till svart när de blir vuxna.

Det fanns förstås andra saker också att titta på, som kanske får för litet utrymme i den här texten. Skogens fågelliv är artrikt och Bodongo erbjuder även god fågelskådning. Detta ägnade vi oss dock bara åt som "bisyssla". Vi såg och hörde t ex flockar med näshornsfågler. Det är ju också en artrik flora att ta del av för den som har intresse av detta. Vid lodgen fanns ett spektakulärt spindelnät vid sidan av parkeringen och en babian som höll till i omgivningarna, till synes halvtam.

På vägen tillbaka från skogen till lodgen visade guiden oss såväl gamla träd som insekter av olika slag.

Eftermiddagen var fri från planerade aktiviteter. Vi tog en slappareftermiddag och fixade till lite med packningen, läste en bok och vilade fram till middagen.

27 dec; Från Murchison falls till Bodongo

Färden från den fina lodgen vid Nilens strand mot nästa anhalt, Bodongo chimpansskog, inleddes med en biltur upp till toppen av vattenfallet. Murchison falls faller här ca 140 m och den smalaste passagen där vattnet ska igenom är endast 7 meter. Det är nästan lika häftigt från ovan som nerifrån.

Bilturen gick bra med Vincent vid ratten och vi kom till Bodongo vid lunchtid. Tämligen omgående blev det en tur ut i skogen och vi fick snart kontakt med en av de habituerade grupperna av chimpanser som finns här. Den marknära vegetationen är ganska tät, eftersom det inte finns elefanter i den här skogen som betar undan nedtill. Den täta vegetationen gör att det blir svårt att få bra foton på chimpanser som går ner ur träden. Vi får inrikta oss på att försöka hitta dem uppe i trädkronorna eller liggande på någon gren. Det går faktiskt också rätt hyfsat, i alla fall vid ett par tillfällen.

Väl tillbaka får vi våra hus, som ligger trevligt spridda i skogen. Boendet här är något enklare än de vi har haft tidigare. I gengäld kan vi höra skogens alla ljud. Fåglar som skriker och/eller kvittrar samt chimpanser på avstånd som då och då skriker blir vår godnattmusik.

26 dec; Murchison falls

Idag startade vi med en båttur, denna gång nerför floden mot Lake Albert. Förutom själva upplevelsen att åka i det gröna floddeltat såg vi förstås djur. 

Vi kom förbi en plats där två ståtliga elefanthanar skred fram i strandkanten, den ena med riktigt stora betar. En snabb glimt av en Giant Kingfisher hann vi få, innan den flög in i tätare vegetation. Ett antal flodhästar passerades och vi fick ett par fina upplevelser med Black and White Colubus-apor uppe i ett par trädkronor. På väg tillbaka till lodgen kom en pytonorm simmande mitt ute i floden.

Ett besök hanns också med vid en tältlodge, som Annelie U ville titta på, för eventuellt boende med kommande grupper.

Eftermiddagens gamedrive inne i parken bjöd främst på fina kontakter med giraffer, bl. a kom vi nära en hjord som höll till alldeles vid den airstrip som finns inne i parken. I övrigt blev det återseende av flera av de djurarter som vi redan har sett - helt enkelt en trevlig och fin dag på savannen.

Packning på kvällen efter middagen - avresa i morgon bittida.

25 dec; Murchison falls

Vi kom iväg något sent från lodgen, vilket gjorde att vi fick vänta en färjetur innan vi kom över Nilen till den sidan där nationalparken ligger. Det var ovanligt många bilar på väg ut i parken, med anledning av julhelgen.

Väl över kom vi till en liten grupp babianer, som dock drog iväg tämligen omgående. Vi kom sedan mycket nära ett ståtligt par av Abyssinian Ground Hornbill, och efter det fick vi ett par vackra vyer med giraffer. Vi såg också en mycket stor hjord med Uganda Cob och flera stycken av den lilla vackra Carmine Beeater, bl. a. ett par stycken som snyggt och prydligt poserade på en buffelrygg. En trött och kanske lite sliten lejonhanne låg och sov i kanten av ett buskage. Därifrån körde Vincent ner oss mot stranden av Lake Albert, där vi bl a såg ett par krontranor, Saddlebilled Stork och Goliat Heron. Vi fick också en snabb glimt av ett par Patas Monkey som sprang omkring i buskarna. Därutöver såg vi förstås flera av de "vanliga" fyrfota djuren, som t. ex. Hartebeest och elefanter.

Efter lunch blev det en båttur upp mot vattenfallet, så att vi fick se det nerifrån. Båtturen blev något av resans höjdpunkt, hittills i vart fall.

Först såg vi ett par badande elefanter som lekte så att vattnet stänkte som fontäner runt dem. Vi satt i båten en bra stund och tittade på deras bus.

Sedan kom vi till en träskonäbb, den mycket sällsynta och egentligen inte alltför vackra storken. Den var till synes helt ogenerad och kom sakta gående emot oss. Vi satt även där en god stund och lät kamerorna rassla.

På väg upp mot fallen styrdes båten in mot stranden, där det låg två MYCKET stora nilkrokodiler. Fören på båten var bara ett par meter från käftarna på de turligt nog slöa och antagligen mätta bestarna.

Dessutom kom vi förbi en sandbank som var bitvis perforerad med bohålor för den vackra Redthroated Beeater. Fåglarna flyger och pilar in och ut ur sina bohålor och sitter däremellan utspridda och liksom tapetserar den lodräta sandväggen. Inte långt därifrån satt en liten Malachite Kingfisher så snällt och stilla på en liten gren och lät sig fotograferas.

Vad mer kan man begära av en båttur på Nilen?

Efter återkomsten till Baker's lodge blev det middag, som var en julinspirerad buffe' med både julskinka och kalkon.

Inga flodhästar var uppe på kvällen när vi gick till bostaden, men de kom senare på natten. Idag var ju juldagen, som på de flesta håll är den dagen som jul firas. På vara sängar låg varsitt litet paket med tavlor i och varsin pepparkaksgubbe.

24 dec; Från Kidepo till Murchison falls

Julaftonsmorgonen hade vi förhoppningen att kunna göra en walking safari och närma oss elefanter. Vår guide Patrick försåg sig med en socka fylld med aska(!) innan vi åkte från lodgen. Den askfyllda sockan använde han sedan till att kolla vinden med. När han klämde på sockan sipprade lite aska ut och visade hur vinden var. Man närmar sig nämligen elefanter med vinden i ansiktet, och vinden måste vara ganska rejäl och framförallt stabil vid ett sådant äventyr. Om vinden växlar och elefanterna får korn på oss kan det bli riktigt farligt. Tyvärr ansåg inte Patrick att vinden var så stabil att han kunde garantera vår säkerhet, så förmiddagen fördrevs med en gamedrive fram till lunch.

Efter en snabb lunch, dusch och packning av bagaget bar det sedan av till den närbelägan air-stripen. Flygplanet som skulle ta oss till Murchison falls var i tid och vi noterade att vi hade samma flygkapten nu som vi hade på vägen till Kidepo. Det var en kvinnlig kapten, vilket inte är helt vanligt. Nu visade det sig att det var angivet en airstrip i Murchison på våra biljetter, men en annan i vårt reseprogram. Vår eminente chaufför Vincent, som vi hade nöjet att få åka med några av de kommande dagarna och som väntade på oss i Murchison med den del av vår packning som lämnades i Entebbe för några dagar sedan, menade att det var bättre att flyga till den plats som angavs i programmet istället för enligt biljetten. Anneli U tog upp frågan med flygkaptenen som med ett leende konstaterade att det var väl inget problem. Det var ju bara vi som skulle med i planet, så hon kunde lika gärna släppa av oss där vi ville. Så kan man ändra destination på ett passagerarflyg utan att med vapenmakt kapa planet!

Vi flög sista biten längs med Nilen och såg Murchison falls från luften. Det var lika imponerande som att se fallen från marken.

Väl framme vid lodgen blev det lite fotosnack och vi fick en skvätt medhavd glögg, som den hjälpsamma personalen värmde åt oss.

Lodgen ligger alldeles vid Nilens strand. När vi gick från huvudbyggnaden till vår bostad på kvällen var en flodhästmamma med kalv uppe och betade gräs på planen mellan boendet och vattnet. På natten kunde vi hela tiden höra hur flodhästar gick och betade mellan byggnaderna. Vid tretiden på natten hade vi i månskenet en stor flodhäst som gick och betade alldeles utanför vårt stora myggnät, som var "vägg" ut mot Nilen.

23 dec; Kidepo - Walking safari med bufflar och gamar

Efter de vanliga morgonrutinerna åkte vi en kort stund i bilen, innan vi fick kliva av och påbörja en promenad uta på savannen. Skönt att få röra på sig efter några dagars stillasittande i flyplan och bil.

Vår guide Patrick ledde oss ut på en vandring och visade på färska spår efter stora kattdjur i den våta sanden i en sänka, där en bäck sakta hade sitt flöde. Nu kunde vi i ännu större grad än tidigare njuta av det vackra, omväxlande landskapet med sina böljande kullar och omgivande berg.

När vi närmade oss ett antal bufflar, som ju räknas som några av de farligaste djuren på savannen, talade Patrick om för oss vad som skulle hända. Några djur kommer att sakta röra sig mot oss. De stannar och några bakom kommer ifatt dem. Ytterlgare några steg tar de mot oss av ren nyfikenhet. Vi ska stå helt stilla. Sedan vänder de plötsligt och drar sig tillbaka en liten bit. Proceduren upprepas, tills vi sakta drar oss därifrån för att i stället títta på andra djur. Bufflarna är helt enkelt nyfikna, men känner sig inte hotade av vår stillsamma närvaro - häftigt. Bland många andra djur som vi såg kan noteras flera elandantiloper och en stor samling med gamar som satt i gräset. Dessa hade kalasat på en hartebeest.

Det blev också en fika under ett träd med djuren runt oss, när vi hade återvänt till bilen. Efter återkomst till lodgen och ytterligare inmundigande av föda blev det en stund vid poolen igen. Idag hade vi sällskap av ett par bufflar och dussintalet zebror, som utnyttjade vattenhålet nedanför poolen.

På eftermiddagen åkte vi på ny gamedrive. Vi såg flertalet av de djur vi sett tidigare, men det bör särskilt nämnas att vi såg flera riktigt stora grupper med elefanter. Den mest spektakulära händelsen var dock den helt gigantiska hjord med bufflar som korsade vägen framför oss, när vi var på väg tillbaka till lodgen. Det måste ha varit tusentalet djur, som i sakta mak skred över vägen. Vi stog säkert en halvtimme med den stora brunsvarta massan av bufflar, som likt en stor amöba rörde sig framför oss.

Efter ytterligare en god middag var godnatt för sista gången i Kidepo - en mycket trevlig och sevärd park.

22 dec - Kidepo; Leoparder, Karamajonger, Lejon och Skorpion

Efter en tidig "första frukost" i form av en rejäl tallrik med fruktsallad och te/kaffe körde vi ut i parken medan det fortfarande var mörkt. I soluppgången fick vi en stund tillsammans med några elefanter som strosade omkring i sakta mak. Strax därefter fick vi vänta medan en hjord elefanter, ca. 20 djur, passerade över vägen. Förmiddagen fortsatte med sökande efter lejon, dock utan framgång. Fikapausen förlades till en bergknalle mitt ute på savannen med en härlig utsikt. Djurlivet på kullen inskränkte sig till en död babian, såvitt vi kunde se. Klättringen upp och ner var rätt brant men inga problem.

Från utsikten på berget hade vi sett en hjord med flera giraffer (Rotschild´s). Vi styrde mot dem och kom i bra fotoläge. Då såg vi på andra sidan bilen, en bit bort, två leoparder i ett träd, en hane och en hona. Dit åkte vi förstås och hann knäppa några bilder innan de båda hoppade ner i gräset och försvann ur sikte. Tillbaka en stund till girafferna varvid de båda leoparderna hoppade upp i ett annat träd i närheten. När de hoppade ner körde vi tillbaka till lodgen för "stor frukost".

Före lunch hann vi med en stund i och vid den fina poolen, där vi kunde njuta av utsikten över savannen och de tjugotalet waterbuck, vilka kom fram till lodgens vattenhål för djuren alldeles nedanför poolen.

På eftermiddagen åkte Annelie Utter och Christer till Karamajongerna, en folkgrupp som lever i norra Uganda. De lever fortfarande i stort sett på traditionellt sätt, med byar uppbyggda i ring och uppdelade på "klaner". Ett visst mått av närmande till mera "modernt" leverne kunde dock noteras. Barnen går åtminstone till viss del i skola och det har byggts en liten klinik som regelbundet bemannas av sjukvårdspersonal. Kliniken är byggd efter ett samarbete med lodgen och byrådet. Den by vi besökte har ca. 850 invånare och flera av de anställda vid lodgen kommer från byn.

Övriga gruppen åkte på gamedrive och såg, förutom det vanliga djurlivet fyra lejon, två hanar, en hona och en unge. Enligt guiden finns det ytterligare en unge, men den höll sig undan.

Middagen på kvällen serverades vid ett trevligt dukat bord på berget vid sidan av poolen. Ja, alltså för en del av oss. När vi gick från restaurangen ut till bordet blev Annelie I stucken av något i foten, med stor och intensiv smärta som följd. Det visade sig vara en skorpion som stuckit till. Det blev då ilfärd till sjukstugan. På färden till sjukhuset gick så bilen sönder, varvid en ny fick rekvireras från lodgen. Tur att mobiltelefoner finns. Nåväl, efter behandling och medicinering kom så sjukbilen tillbaka. Annelies ben var svullet och missfärgat och värkte fortfarande. Värken satt i, men i avtagande intensitet i ett par dagar.

Vi som var kvar vid lodgen kunde under middagen, och senare under natten, lyssna på elefanterna som kom nära lodgen och var mycket aktiva.

21 dec - Kidepo i norra Uganda - Apoka Safari Lodge

Vi började med sovmorgon - en ovanlig lyx om man reser på safari🙂. Eftersom vi skulle resa inrikes med litet flygplan var bagagevikten begränsad till högst 15 kilo per person. Delar av bagaget lämnades på hotellet, för att transporteras med bil till Murchison falls, dit vi kommer om några dagar.

Flyget gick i rätt tid, efter det att vi fått "VIP-Passage" förbi någon kontrollstation. Luftfärden var lugn och vi blev hämtade vid airstripen av Patrick från Apoka Safari Lodge. Patrick kom att bli vår chaufför och guide under vår tre nätter långa vistelse i Kidepo nationalpark.

Efter inkvartering i de fina "hyddorna" intog vi en välsmakande lunch och därefter var det dags för första gamedriven. Landskapet är utomordentligt vackert, med mjukt böljande kullar och vackra berg runt horisonten. Djurlivet var också bra, med bl. a. waterbuck, impala, hartebeest, zebra, diker, buffel, oribi, warthog, talrikt med elefanter och mycket mer. Bland fåglarna kan noteras Superb starling, Abyssinian roller, Martial eagle och Clapperton´s francolin. Runt lodgen höll ett par Side-striped jackals till.

Efter en sundowner i solnedgången ute på savannen bar det åter till lodgen, för en god middag med ljudlig underhållning av grodor och schakaler. John Blund anlände ca. kl 23 och då var det besällt väckning till kl 05.15 följande morgon. 

20 dec 2015 - Dags för avresa

Bra att KLM trafikerar Linköping City International Airport, som det officiella namnet är på flygplatsen i Linköping. Det gör att vi enkelt kommer till Amsterdam, där långflygningen ner till Afrika startar.

Det var väckning vid 04.00, avfärd med taxi vid 05.00 och sedan väntan på flygets avgång vid 06.15. Allt gick som det skulle och bytet av flygplan i Amsterdam gick bra. Vi hade köpt upp oss till lite bekvämare platser på flyget, till Economy Comfort. Det var skönt med lite bättre benplats och kraftigare luning på ryggstödet.

Efter mellanlandning i Kibale i Rwanda kom vi fram i tid till Entebbe, där vi mötte reskamraterna Annelie I och Göran. Annelie Utter mötte upp i ankomsthallen tillsammans med den femte reskamraten Rolf, som anslöt efter att ha arbetat som volontär med ungdomar i södra Uganda några veckor.

Snabbt framme vid det närliggande hotellet 2Friends Hotel, där vi fick en välkomstdrink och satt en stund och pratade, innan vi tog sängen i bruk. Nattsömnen blev lite störd av åskväder och ett häftigt regnväder - och så var det förstås varmt, jämfört med vad vi är vana vid.